Kammarmusikföreningens konserter är pärlor som borde få större uppmärksamhet. I måndags gav föreningens fjolårsstipendiat, cellisten Tomas Lundström, traditionsenligt en konsert ett år efter det att han tilldelats stipendiet. Alfvénsalen borde ha varit fullsatt.
Den unge cellisten, ledsagad av den utmärkte pianisten Stefan Lindgren, visade upp ett sällsynt moget spel på ett enastående välklingande instrument, tillverkat för 270 år sedan av mästaren Gagliano. Rätt moderna stycken stod på programmet men Lundström valde intressant nog genomgående romantiska tolkningar.
Sjostakovitjs cellosonat som väckte Stalins misshag när den först framfördes framstår nu som ett ganska lättillgängligt verk. Två energiska satser följs av en mycket melodiös largosats där Lundströms vackra ton kom till sin rätt och en humoristisk dialog mellan instrumenten i sista satsen.
1800-talstonsättaren och cellovirtuosen Alfredo Piatti arrangerade många stycken för sitt instrument, däribland ett par sonater av den ett halvt århundrade äldre violinisten Pietro Locatelli. Lundström spelade smäktande ett Adagio från den senares violinsonat i d-moll op 6 nr 12 och imponerade med ett par briljanta kadenser.
Wilhelm Peterson-Bergers Frösöblomster brukar framföras rätt osentimentalt på piano. I kvällens arrangemang för cello och piano fick Till rosorna en känslosam tolkning som öppnade för associationer till vad dessa blommor egentligen står för.
Slutnumret Sergej Rachmaninovs cellosonat ställer höga krav på såväl cellist som pianist; pianot får nästan lika stort utrymme som cellon. De båda musikerna firade triumfer med spänstigt spel och visade upp en enastående precision i sitt samspel när de bollade teman mellan sig. Andantesatsen där pianot konstfullt utförde variationer till den sångbara nästan visaktiga cellostämman var en höjdpunkt.
Nästa år vid den här tiden kommer vi att få höra den exceptionellt begåvade violinisten Paula Zarén ge konsert då hon denna kväll fick motta Kammarmusikföreningens stipendium år 2013.