Videon är inte längre tillgänglig
Att påstå att hon ömsat skin fullständigt vore förstås en grav överdrift. Men det var nog allt en och annan trogen följeslagare som höjde på ögonbrynen när Sofia Karlsson under senaste albumgiven ”Regnet faller utan oss” spädde ut sina naturromantiska visor med urbana poptoner. Kallaborationerna i sin Gamla Stan-studio med före detta medlemmar ur Popcicle, Atomic Swing och The Soundtrack Of Our Lives var tvunget att bära frukt. När Karlsson i en pratstund med UNT inför kvällens spelning även nämner en liten besatthet kring Anna Ternheims ”The night visitor” erbjuds ytterligare en pusselbit till vägvalet.
Även om Karlsson, likt alla andra skapande personer 2015, vill fjärma sig från genrebegreppet så känns det oundvikligt för någon som sedan 2005 års ”Svarta Ballader” mer eller mindre prenumererat på Grammisplaketter i "Årets folkmusik/visa” att testa outforskade jaktmarker. Eventuellt orubbliga visfans hetsar dock upp sig i onödan, liveakten Sofia Karlsson handlar fortfarande högsta grad om att förena finstämd svensk folkmusik med amerikansk tradition. Det är faktiskt inte förrän hon cirka halvvägs luftar färska ”Mon Amour” och ”Dalarna från ovan” som de nya influenserna lyser igenom inför en långa stunder trollbunden Uppsalapublik.
Att bevittna en Sofia Karlsson är ingen konventionell konsertupplevelse, utan snarare som att erhålla en privat inbjudan till en avslappnat vardagsrumsjam. Jag tror aldrig jag upplevt en artist, Annika Norlin undantaget, som på samma sätt utan att tappa ansiktet kan sudda ut gränsen mellan publik och upphöjd artist. Detta charmiga duckande inför det perfekta innefattar bland annat finurliga utläggningar om varför Karlsson gång på gång enkom faller för, citat, ”jättefula män”. När hon senare tappar bort sin fusklapp och oblygt lutar sig mot en åhörare som får agera notställ svävar mina tankar iväg till otyglade studiobootlegs med, säg, The Band. Befriande.
Att Stockholmaren förfogar över sällsynt välsignade stämband behöver inte betonas. I onsdagsskymningen blir detta kännetecken extra påtaglig i en sagolik version av ”Spelmannen”. Även om man musikaliskt sett kan efterfråga en något större spännvidd är det svårt att argumentera mot de stående ovationer som briserar i bänkraderna redan innan Karlsson hinner avsluta den sista långa, utdragna tonen i "Till havs”.