Smörsångare med humor
För de som tycker om romantisk musik, smäktande sång och massor med stråkinstrument är en spelning med Josh Groban en högtidsstund. Stefan Warnqvist såg honom när han för andra gången uppträdde i Stockholm.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Massivt jubel möter det första pianoackordet till inledande You are loved (Don?t give up) och när Groban själv dyker upp bakom ridån strax efter håller taket på att lyfta.
Med sig har han en sjuttonmannaorkester som bland annat inkluderar en stråkoktett och soloviolinisten Lucia Micarelli. Tillsammans skapar musikerna en mäktig ljudmatta för Grobans karakteristiska barytonstämma - som i och för sig ensam hade klarat att fylla hela lokalen.
Han tycks ta i från tårna och sjunger ofta och gärna på italienska och spanska. Det bjuds på många innerliga ballader med kärlekstema som badar i stråkar, och de stående ovationerna avlöser varandra, särskilt när han tar en tur ut bland publiken.
Mitt i all smörsång lyser dock Grobans humor igenom, som när han skojar om att männen i publiken bara är där för att de tycker om att sitta bredvid vackra kvinnor. Och hans kombination av självdistans och ödmjukhet går utan tvivel hem i bänkraderna.
Visuellt är det en storslagen multimediaupplevelse, med atmosfäriska bildprojektioner som rullar bakom scenen, men den känsla som finns i musik och bakgrundsbilder krockar ibland på oväntade sätt. En av de många smäktande sångerna illustreras till exempel med en hotfull robot som går runt i en tom stad och slår sönder husen med sina händer.
Till syvende och sist blir alla stora känslor som förmedlas på olika språk lite överdådiga, som att äta flera mäktiga gräddbakelser efter varandra. Det blir helt enkelt lätt för mycket av det goda och det behövs andningspauser som To where you are, där endast ett piano ackompanjerar sången. I sådana låtar visar Groban att han är något mer än en samtida variant av Julio Iglesias.
JOSH GROBAN
Globenannexet, Stockholm, lördag
Globenannexet, Stockholm, lördag