Smokies mjuka sida höjde konserten

Det är lätt att göra sig lustig över Smokie. De är tuggummipoppens okrönta kungar som om och om igen får sina hitlåtar förpackade i billiga bensinmacksutgåvor. Huvudsakligen lever de på gamla meriter från sjuttiotalet och nästan alla låtar som fansen gillar har skrivits av andra personer än medlemmarna. Endast basisten Terry Uttley finns kvar från storhetstiden och alltsomoftast avfärdas de som avdankade föredettingar.

Inledningen av deras spelning i Konserthuset på måndagskvällen levde upp till de värsta farhågorna. Under de första låtarna framstod de i alla avseenden som en blandning mellan ett bombastiskt arenaband som fastnat i åttiotalet och ett andra rangens coverband. Basen och trummorna dominerade ljudbilden och sångaren Mike Craft tog i från tårna utan variation. Det blev uppenbart att den drygt tre decennier gamla Lay back in the arms of someone inte har åldrats med behag.

Men så plötsligt hände något. Gruppen sänkte tempot och plockade fram sin mjuka sida. I lugnare låtar som If you think you know-how to love me och den relativt nya Home is anywhere you are blev tilltalet personligare och låtarna möttes av varm respons från publiken. Den poppigare Oh Carol och en lyckad tolkning av Creedence Clearwater Revivals klassiker Have you ever seen the rain kan även de läggas till pluskontot.
Trots många år på turnévägarna gav medlemmarna intrycket av att fortfarande ha roligt på scenen, och utstrålade både godmodighet och ödmjukhet. De hyllade publiken gång efter annan och fick i gengäld stående ovationer flera gånger om.

Den höga nivå som uppnåddes i mitten av konserten höll dock inte ändå in i mål. Mot slutet av kvällen återgick gruppen till det förutsägbaras träskmarker, bland annat med den obligatoriska Living next door to Alice vars bäst före-datum har passerat för länge sedan. I övrigt visade Smokie oväntat ofta att de är bättre än sitt rykte.

Smokies mjuka sida höjde konserten

Smokie gav prov på både sina bästa och sina värsta sidor när de besökte Uppsala på måndagskvällen, tycker Stefan Warnqvist.