Gänget bakom nya showen Play it again, Sam! gör det väldigt lätt för sig. Fast å andra sidan: varför krångla till det?
På programmet står välkända och älskade filmlåtar i varierande tempon. Dessa varvar bandet med finurliga eller förbryllande fakta från filmindustrins värld, samt filmaffischer på storbildsskärm.
Upplägget känns bekant för dem som har följt John Fiske, Paul Kessel, Andrea Geurtsen, Grosse Grotherus och Björn Sjödin genom tidigare populära föreställningar som Yeah Yeah Yeah (urpremiär 2003), Oldies but goldies (2010) och Technicolour Dreams (2011). Har det fungerat förut så lär det fungera igen, och det gör det även den här gången.
Föreställningen inleds med den mest populära filmkaraktären genom tiderna, den brittiske gentlemannen, slagskämpen och kvinnoslukaren James Bond. Hälften av världens befolkning har någon gång sett en Bondfilm, förklarar John Fiske från scenen.
Låtar som vanligtvis har dränkts i stråkar och blås får här en lite enklare och mer avskalad skepnad. Ibland fungerar det alldeles utmärkt, som i dramatiska Diamonds are forever eller när Nancy Sinatras You only live twice som förvandlas till en mjuk och smeksam dragspelsmelodi.
Andra gånger, som under Paul McCartneys flera-låtar-i-en-komposition Live and let die, så saknar man onekligen en mer fullödig, musikalisk arsenal. Med tanke på förutsättningarna gör dock ensemblen ett fint jobb, och sångerskan Andrea Geurtsen ikläder sig utan syn- eller hörbarliga åthävor rollen som resursstark primadonna.
De komiska poängerna står inte helt oväntat de mångåriga Uppsalaprofilerna Paul Kessel och John Fiske för. Den sistnämnde anlägger en bajsnödig röst och imiterar Ulf Lundell medan den förstnämnde springer in i kaftan och draaar på vokalerna som Tomas DiLeva. Enkelt och lättköpt, men det fungerar.
Desto mer kvalitativ underhållning blir det när Paul Kessel framför en fläckfri As time goes by och en mustig Mustang Sally. I låten Jailhouse rock går han emellertid vilse i ett svettigt brölande som man får vara glad att Elvis Presley själv aldrig fick höra.
Det blir många tvära kast mellan genrer och musikaliska stämningslägen, som sig bör när det handlar om något så känsloladdat som ett filmtema. Däremot förblir mellansnacken lågmälda och underfundiga.
Det sammantagna intrycket blir alltså tryggt, kompetent och trevligt. Det som saknas är en röd tråd eller ett genomgående budskap. Det gamla Yeah Yeah Yeah-gänget blandar och ger, och de verkar vara nöjda med det.
Nöjd kan man också säga att premiärpubliken också var. De belönade showen med mycket varma applåder.