Mycket har redan skrivits om det litterära i Lloyde Coles musik. På 80-talsskivorna med Commotions haglar det av litterära referenser som Norman Mailer, Truman Capote och Raymond Carver. Albumtiteln Don't Get Weird on Me Babe är till och med ett direkt citat av den sistnämnda vilket är logiskt. Lloyd Coles sångtexter påminner om avskalade noveller, fast med lite för tydliga slut jämfört med Carvers. De delar dock samma slags formuleringar som säger mycket med lite ord.
Katalinkvällen blir också litterär i meningen stillsam, högtidlig och småpretentiöst, på ett bra sätt. Och publiken som fyller konsertlokalen sittande är just så där poesifestivalandäktiga. Det är lite uppläsningskväll över det hela, men med gitarr- och banjoklink som bakgrund till texterna.
I samband med släppet av det senaste countrydoftande albumet Broken record sade Lloyd Cole att han kände för att rocka igen. Som många recensenter påpekade rockade skivan inte alls utan trevade sig snarare stillsamt fram, men var riktig lyckad ändå, på typiskt Lloyd Cole-vis. I konsertformatet har Cole, Mark Schwaber och Matt Cullen tagit det avskalade ännu ett steg längre. Cole turnerar med medmusiker för första gången på många år, men berättar snarare fint nyanserade historier än spelar rockmusik. Det avskalade soundet gör också att texterna tar extra mycket plats från musiken och får stå för det största variationen. De tre musikerna blir som motståndsmän mot ett substanslöst fredagsnattliv.
I andra set slår Impossible girl ut som en rockblomma och Cole brister ut i skratt mitt i en låt. Det är nog nödvändiga sprickor för att de efter paus än mer ölfyllda i publiken ska ha en chans att uppfatta mer av Coles musik än de redan har i ryggmärgen redan innan konserten. För oss andra var det aldrig någon fara men omväxlingen gör det lite lättare att ta till sig även musikern Lloyd Cole.