Smakfull återhållsamhet
Det blev lågmälda tongångar från akustisk gitarr, cello och piano när Stefan Warnqvist såg Kathryn Williams på Katalin.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På Katalin är anslaget lågmält. Med sig på scenen har Williams sin akustiska gitarr och cellisten och pianisten Laura Reid. Ett vinrött sammetsdraperi är upphängt bakom dem och vid borden framför sitter en publik inställd på att lyssna och begrunda.
Med enkla medel men många bottnar hittar Williams sätt att ge sin akustiska musik en personlig prägel. Konceptet "singer/songwriter" borde egentligen ha hunnit bli uttjatat vid det här laget, men de två musikerna lyckas undvika de flesta fällor som genren ibland visar upp. Reids vemodiga celloslingor bygger upp stämningar som på en gång tillför mycket till låtarna och samtidigt har en smakfull återhållsamhet.
Williams själv ger ett lite blygt intryck, men mellansnacket visar prov på en avväpnande självdistans och sinne för humor. Vid ett tillfälle frågar hon om alla fortfarande är vakna, och efter en stillsam pianoballad säger hon att det nu är dags för en lite lugnare låt.
Låtlistan bjöd på flera smakprov från senaste skivan Leave to remain, som Stevie, en hyllning till poeten Stevie Smith, och publikfavoriten Hollow. Williams låtskrivande har flyttat fram sina positioner för varje ny skiva och hon kommer allt närmare sin musikaliska kärna.
Det som drar ner betyget en aning är att det bitvis blir lite för finstämt och försynt, som vore det bakgrundsmusik på en restaurang. Kathryn Williams har begåvats med en låtskrivartalang som gör henne till en av de mer hörvärda inom sin genre, men hon ger ibland intrycket av att inte vilja ta för mycket plats på sin egen spelning. Kanske gör hon sig trots allt bäst på skiva, tänker jag när spelningen börjar närma sig sitt slut. Fast när avslutande låten blir en glimrande tolkning av Leonard Cohens Hallelujah skakar jag genast bort den tanken och bara njuter.
Kathryn Williams
Katalin
26/2
Katalin
26/2