– Trevligt att vara tillbaka i faderlandet, säger Kris Kristofferson och tar snörvlande upp en näsduk som ligger på notstället.
Det enda han smittar publiken med är dock värme och gott humör. Det finns alltid tid för att flirta och skoja. Mitt i Best of all possible worlds, en av alla låtar med det kära temat dryck och kvinnojakt, känner han sig dock tvungen att avbryta och förklara att det var länge sedan han levde så.
Kris Kristofferson har inget band med sig utan nöjer sig med att själv spela gitarr och munspel. Det behövs egentligen inte mer; hans specialitet som låtskrivare är att få enkelhet att glimma. Sunday mornin’ comin’ down är det typiska exemplet, där han berättar om ensamhetens ångest bara genom att beskriva en bakfyllemorgon. Feeling mortal och From here to forever, som han dedikerar till sin pappa respektive sina barn, framkallar spridda snyftningar. Och det lättsamma samspelet med dottern Kelly under ett par låtar är fin.
Han spelar så klart hits som Me and Bobby McGee, men även en av kampsångerna från de för honom mörka Reaganåren, Shipwrecked in the eighties. Han sammanfattar under spelningen en lång och händelserik karriär, och stämningen på UKK är andaktsfull. Inte underligt att han säger att ”Sverige gör mig alltid så nervös”.
Och visst är konserten inte fri från motgångar. Trots att låtarna knappt innehåller fler än tre ackord är gitarrspelet väldigt taffligt. Ibland undrar man om han avbryter låten så tvärt för att plocket eller munspelssolot inte riktigt vill sig. Rösten har eroderats av äventyr och whisky, även om den har kvar behaglig värme. Han nyser och hostar mellan låtarna och beklagar att vi ”betalat så mycket pengar för att se en gammal fjärt snyta sig”.
Samtidigt bidrar det på något paradoxalt vis till den sårbara närhet som gjort Kris Kristofferson så älskad. Han vill inte ha några barriärer mellan sig och publiken. Allra helst skulle han lyfta upp oss i knät så att vi lättare kan höra de tonsatta minnena om kärlek och bakfylla. De känslor andra bara ytligt lyckas hänvisa till med stråksektioner och andra knep förmedlar Kris Kristofferson så lätt och självklart med bara en ostämd gitarr och ett par slitna stämband..