Skönspel och gott humör vid Örbyhus slott
Sommarsäsongen vid Örbyhus slott inleddes i lördags med ett besök av tre specialister på barockmusik, blockflöjtisten Katarina Widell, violinisten Ann Wallström och Patrik Karlsson, som trakterade både ärkeluta och gitarr.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Första avdelningens följande fyra nummer var alla hämtade från barocken med verk av Michel Blavet, Johan Helmich Roman, Anna Bon och Dario Castello. Ur Blavets tredje sonat i e-moll, La Dhérouville spelades Adagio-satsen och vi fick höra både alt- och tenorblockflöjten i aktion. Ett av de stycken Roman kallade Assagio för soloviolin framfördes av Ann. Den första av de tre satserna startade i g-moll men efterhand blev stämningen allt lättare; hela tiden kännetecknades spelet av ypperlig frasering och teknisk behärskning.
I Anna Bon har man lyckats hitta en kvinnlig tonsättare från mitten av 1700-talet. Man vet inte så mycket om henne men troligen var hon född i Ryssland, länge bosatt i Venedig och dessutom lierad med det preussiska furstehuset. Hennes första sonat gav Katarina möjlighet att visa sin virtuositet på de tre varianterna av blockflöjt, i tur och ordning tenor, alt och sopran. Patrik gjorde med sin ärkeluta en förnämlig insats som partner i de tre satserna. Ännu en kompositör med svårbestämd biografi, venetianaren Dario Castello från slutet av 1600-talet, presenterades genom sin Sonata Terza, med kvällens tre musiker inblandade i en salig blandning av skämt och allvar. Det blev duell igen, nu mellan fiol och blockflöjt: vem spelar snabbast och vem levererar de mest omöjliga sekvenserna? Utgången var oviss men trivseln stor, både bland musikerna och i publiken.
Andra avdelningen i programmet inleddes med en solosvit för blockflöjt, Meditation, av den nyligen bortgångne japanen Ryohei Hirose. Under andäktig tystnad från publiken spelade Katarina en musik som tänjer instrumentets möjligheter till gränsen - tekniskt fulländat och gripande! Sekunderad av Patrik fortsatte Katarina med två stycken i svit, Division on a ground av en anonym tonsättare och Ciaccona av Benedetto Marcello. Så blev det Fredriks tur att spela ensam, nu med gitarren som instrument. Hans val var det prisbelönta verket av den franske gitarristen och tonsättaren Francis Kleynjans, A l'aube du dernier jour, Vid gryningen den sista dagen. Tolkningen var magnifik och framförandet höll publiken fången ända fram till det brutala slutet.Ännu en komposition av Castello, Sonata Quarta, avslutade konserten med alla tre i läckert samspel. Applåderna gav upphov till ett extranummer, ett kort exempel på ädlaste barockmusik i en komplicerad rytm, kanske liknande "baktakt".