Sköna mästerverk för ny flygel

Per Tengstrand har under senare år varit en flitig gäst i Uppsala med omnejd, främst tack vare sina förbindelser med Giresta. I söndags konserterade han i vårt nya konserthus, som förste pianist i en serie man kallat Black & White - Flygel i fokus. Sex konserter ska serien omfatta under spelåret 2007 - 2008. Flygeln i brännpunkten är den som skänktes av Musikens Hus Vänner och som faktiskt valdes ut förungefär ett år sedan av kvällens musiker.Det tryckta programmet ändrades omgående och konserten inleddes medfem av Edvard Griegs Lyriska stycken från tre olika samlingar.Det skulle ha varit sex men Tengstrand avstod från det sjätteefter att ha provocerat publiken till väldiga applåder efter det femte,Trolltåg. "Vackrare än så kan en flygel inte klinga" försäkradepianisten vid sin presentation, och visst gjordes de skönt dessasmå mästerverk, i sin blandning av norsk folkmusik ochnordisk impressionism. En av styckenas titlar var lite märklig i programmet:visst är det en Ensam vandrare som skildras (Ensom vandrer) och inteEn som vandrar.Esa-Pekka Salonen är inte bara världsberömd dirigent utan också kompositör.För piano har han nyligen skapat ett tvådelat stycke Dichotomie,med satserna Mécanisme och Organisme. I den första vill kompositörenförmedla det maskinmässiga i tillvaron och presenterar en väldsamtonbild, rentav bullrig med hela klaviaturen i gång. I det andra liknarhan sin musik vid ett träd som visserligen vajar i vinden men ändå stårganska stadigt. Mot slutet blir Salonen även här ganska brutal menallt lugnar sig till sist. Efter detta våldsamma och virtuosa utspel skänkte oss pianisten en mycket effektfull och lång eftertankens tystnad. Så fick vi dessutom före pausen höra det sjätte av Griegs lyriskastycken, Arietta ur op 12.

Efter paus bjöds på Liszt och Prokofiev. Den fullständiga titeln på Liszts verk ger vid handen att han inspirerats av Dantes Gudomliga komedi. Han för lyssnaren både till Inferno, karakteriserat av tritonusintervall och tillParadiset med tonarten Fiss-dur. Återigen kunde Tengstrand excellera med skickligt spel både i de snabba yttersatserna och i den lyriska, nästan koralbetonade mellansatsen.

En kontrast blev Sergei Prokofievs Sonat nr 7 i B-dur, op. 83, en av de sonater som tillkom under andra världskriget. Här är det inte som hos Liszt en beskrivande programmusik som skapats utan ett införande i en värld full av emotioner, både brutalt påträngande och eftertänksamt meditativa. Efter en kanske soldatmarschinspirerad inledning kommer ett nästan lyriskt mellanspel i första satsen, som dock avslutas med toner från den bistra verkligheten. Andra satsen är lugnare under det att tredje satsen utgör ett fullständigt obönhörligt, nästan groteskt flöde av grova ackord. Just i dessa känslolägen tycks Per Tengstrand trivas som bäst och ger allt i ett utlämnande spel. I ett extranummer fick publiken
välförtjänt vila förmedlad av Chopins Nocturne i Ess-dur.

Sköna mästerverk för ny flygel

Per Tengstrand gav på söndagskvällen den första av sex konserter med den nya flygeln i fokus, skriver Gunnar Tibell.