Skitig och tilltalande vulgär blues

Eddie Kirkland började turnera redan som tolvåring och idag, drygt sjuttio år senare, kan han blicka tillbaka på en rekordartat lång karriär där han varit allt från bandledare åt Otis Redding till mångårig kumpan åt John Lee Hooker.
Steget från dem till att idag turnera med finska Wentus Blues Band är på alla sätt långt. Det är ett okej kompband, men inte mer än så.

Den som inte hört dem tidigare kommer till insikt om detta redan i inledande My kind of people. En segdragen historia från deras senaste skiva. När Eddie Kirkland vad det lider äntrar scenen höjs stämningen markant, men precis när konserten är på väg att ta fart, går axelbandet till hans gitarr sönder. Under tiden det åtgärdas bjuder Wentus på låten Anneli, om ett "turnéminne" från Trollhättan. Låten blir en slags definition av att trampa vatten.
Sedan vänder allt. Kirkland återvänder till mikrofonen, gitarren sitter där den ska och istället för skolboksduktigt reciterande av bluesläxan, är det nu läraren som tar till orda. Det är en djävulsk skillnad. Där många andra i hans ålder gått över till rollator, är Kirkland rena energiknippet och den hårda, nästan brutala blues som kommit att bli hans kännetecken borrar sig direkt in i lyssnaren.

Istället för de långa, sirligt glidande melodilinjer som bland andra BB King gjort smått synonymt med blues som begrepp, är Kirklands blues skitig, elektriskt fräsande och tilltalande vulgär. Det var axelbandet som sprack där i början; med hans spelstil skulle det lika gärna kunna ha varit gitarren. Bluesstandards blandas konserten igenom med mindre känt material, men låtarna blir mest nödvändiga ramverk för den improvisation som bjuds. Kontrasten mellan kompbandet och huvudpersonen är dock stor och det blir med tiden tröttsamt. Som helhet betraktat är det enbart den avslutande låten Pick up the pieces som blir en riktig fullträff.

Skitig och tilltalande vulgär blues

Det är en liten, men högljutt engagerad publik som trotsat regntunga skyar för att närvara då bluesmannen Eddie Kirkland håller hov. För han är på sitt sätt just något av en kunglighet i bluesvärlden, skriver Douglas Norström.