Självklara rockstjärnor

Publiken tröt men The Electric Boys levererade som om de hette Guns n’ Roses 1988. Andreas Jakobsson förutser en ny guldålder för bandet.

TILLBAKA. Efter 15 års frånvaro gjorde The Electric Boys comeback 2009. I april i år släppte de And them boys done swang som var deras första studioalbum sedan 1994.

TILLBAKA. Efter 15 års frånvaro gjorde The Electric Boys comeback 2009. I april i år släppte de And them boys done swang som var deras första studioalbum sedan 1994.

Foto: Nina Leijonhufvud

Konsert2011-06-04 11:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Just innan det startar slinker tillräckligt med publik in för att det inte ska bli direkt pinsamt. Att konkurrera med The Arks avskedskonsert, en em-kvalmatch i fotboll och en av sommarens första utesittarväderkvällar skulle ta knäcken av vilket band som helst och gör garanterat sitt till för den sparsamma publiktillströmningen. Snarare det än att de elektriska pojkarnas comeback kommit av sig.

Själva visar de heller inga tecken på att bry sig om att det saknas några hundra i publiken. De beter sig som om de hette Guns n’ Roses 1988 och spelade på arenor, och de kan nog inget annat. Det är också svårt att tänka sig mer utpräglade rockstjärnor än The Electric Boys. Bara Conny Blom och Andy Cristells poser förtjänar listettor i en rad länder.

När de spelar äldre låtar som Mary in the mystery world och Rags to riches förstår man att de verkligen bara var skivbolagsstrul från ett genombrott i USA i början av 90-talet och The house is rockin’ och Angel in an armoured suit från nya albumet visar att det inte behöver vara för sent än. The Electric Boys är ju också djupt rotade i den amerikanska rocktraditionen. Funkrock med en stor portion sleaze i sig. Någonstans mitt emellan Aerosmith och Red Hot Chili Peppers.

Ett band som var stora i Sverige runt 1990, återförenas 20 år senare och beter sig som om de äger världen skulle lätt kunna kännas löjligt om de inte gjorde det med en sådan självklar auktoritet som grabbarna på scenen den här kvällen. Avsaknaden av stora genombrott till trots har medlemmarna spelat och övat och nött in rockstjärneauran så grundligt att den nu är allt som existerar vid sidan av musiken. Det är inte The Electric Boys, som envisas med att ställa sig på scenen som gör något fel utan alla som inte går dit för att se dem. Det är Uppsalapubliken som är konstiga och Electric Boys som är normala när de oförtrutet fortsätter att jaga efter det definitiva genombrottet. ”Come on let the good times come” mässar Conny Blom och den lilla publiken sjunger med så starkt att man förstår att det måste hända något stort snart.

MUSIK

The Electric Boys
Katalin, Uppsala, fredag.
Bäst: Det magiska samspelet.
Sämst: Den dåliga publikuppslutningen.