Thomas Di Leva har ofta beslagits med att vara en flummig, världsfrånvänd och naiv person. Under fredagskvällens konsert på Katalin bevisade han dock motsatsen, att han är en mycket målmedveten och professionell publikfriare som vet hur man når ut med både budskap och musik på ett så effektivt sätt som möjligt.
Han gjorde entré i kaftan, ett österländskt klädesplagg som har varit en integrerad del i hans personlighet sedan 1993. Närhelst han blev törstig så drack han också ur en vit vattenkanna, en framgångsrik gimmick som han har använt sig av minst lika länge.
Thomas Di Leva själv hatar förmodligen att jag skriver det här, men han är ett extremt resultatrikt och välvårdat varumärke som appellerar till en mycket bred kundkrets. Att han sedan skriver texter i protest mot kommersialisering och marknadstänkande samt avskyr när livet, naturen och människor saluförs som vore de varor, är en helt annan sak. Vore Di Leva en produkt så vore han faktiskt en förbannat framgångsrik sådan.
Han gick på knock direkt i fredags och inledde med en av mina personliga favoriter, Själens krigare, en låt som också kan ses som en sorts programförklaring. Sedan lyckades han med konststycket att leda allsång redan i andra numret. Det intressanta var att det inte handlade om någon gammal klassiker utan om den utmärkta, färska låten För evigt underbart.
Där och då visade Di Leva att han fortfarande är att räkna med som hitmakare. Han visade också prov på sin extremt avväpnande humor. ”Frukta inte!”, sa han och höll upp bananer och äpplen som han sedan under stort jubel langade ut i publiken, följt av en stolgångsrelaterad predikan om frukten som en symbol för livet.
Det blev en kväll med många skratt och skrålanden, samt flera odödliga hits. Dansa din djävul och Vi har bara varandra är till exempel helt genialiska. Det enda jag saknade var den tidiga pärlan Kom till mig. Efteråt rådde det ingen tvekan om att själens krigare hade vunnit ännu ett slag på kärlekens blombeströdda fält.