Hon dök upp i tv för första gången redan som 14-åring, med en stämma ren och klar som en norsk fjällbäck. Sedan dess har Sissel Kyrkjebø skämt bort sin stadigt växande publik med sensationella sånginsatser, varje gång.
Söndagskvällens konsert utgjorde inget undantag. Hon skred in på scenen iförd en skimrande vit klänning, som en uppochnedvänd istapp och sjöng det inbjudande öppningsspåret Velkommen hjem med en imponerande följsam och rogivande ton.
Ganska snart visade det sig också att det fanns förvånansvärt mycket värme och sväng i den västnorska vokalistdrottningen som framför allt ju har gjort sig känd för sin perfektion och precision. Småjazziga Tätt intill dej från senaste tvåspråkiga albumet Til deg var till exempel en höftvickarvänlig, sensuell bit som fick den vackert sittande publiken att börja gunga med sina huvuden.
Bakom sig hade Sissel Kyrkjebø ett välbestyckat musikmaskineri som till och med rymde en mycket skicklig singer-songwriter vid namn Unni Wilhemsen. Samtliga var ytterst skickliga på sina instrument och arrangemangen som var väl genomförda gav ett komplett, studioliknande intryck.
Häri ligger samtidigt min största invändning mot konsertens utformning. En enastående stjärna och talang som Sissel Kyrkjebø behöver inget understöd från ett ljudligt musikerkollektiv. Tvärtom så tenderar hennes särart och artistiska personlighet att hamna i bakgrunden ju fler ljudlager som adderas.
Medan orkestern vräkte på med slide guitar, banjo, tvättbräda, flygel, violin, elgitarr, bas och ett mycket framträdande trumslagande så kom jag på mig själv att börja längta efter Sissel ensam med en flygel eller fiol. Orkesteröverdådet gjorde spelningen till en mer mellanmjölkig historia än nödvändigt.
Inte minst så frågar jag mig till exempel varför en sådan som Sissel Kyrkjebø ska leka Susanna Hoffs och framföra den enkla men raka popklassikern Manic Monday i en originaltrogen version. Det är rena slöseriet, ungefär som att se en världsberömd ballerina dansa diskodans.
När Sissel Kyrkjebø väl fick möjlighet att glänsa gjorde hon det dock med besked. De stående ovationerna och stampandet i golvet efteråt visade också hur älskad hon är av publiken, nästan vad hon än tar sig för.
Det beror förstås på rösten, som är en på miljonen, men också på hennes chosefria framtoning och ämabla personlighet. Man vill henne väl och inte minst så vill man ha mer av henne, helst i ensamt majestät med minimalt ackompanjemang.
Jag fortsätter att hoppas på sådana inslag i framtida Sisselkonserter.