Med en modern variant av ”bröd och skådespel” inleddes årets upplaga av Uppsala Reggae Festival. Göteborgstrion Serengeti var först ut på stora scenen, med en spelning som är en del av P3 Sommarscen och ska sändas i morgon lördag. Innan Serengeti äntrade scenen delade P3 ut glass till publiken, och själva framträdandet punkterades då och då av halvlama intervjuer där programledaren Kitty Jutebring koketterade med att hon inte är så insatt i reggae.
Förra året stod Serengeti för en av festivalens mest minnesvärda spelningar när de uppträdde på den mindre och intimare tältscenen. Festivalen var i full gång, mörkret hade fallit och det var knökfullt i tältet. Årets framträdande nådde inte samma höjder, men det berodde nog mer på omständigheterna än på Serengeti själva. I fullt dagsljus och som en del av ett överhurtigt radioprogram blev det mer semester- än klubbkänsla av det hela. Avbrotten för intervjuer och aviseringar om annat i radioprogrammet sänkte energinivån som Serengeti hade byggt upp.
Själva låtarna höll däremot hög klass. Medlemmarnas infallsrika stämsång ramades in av förinspelad musik, där snärtig popreggae, tunga basgångar och melodisk dancehall blandades till en färgstark och kontrastrik helhet. I mitten av spelningen fick det förinspelade lämna plats för ett par låtar med enbart akustisk gitarr som ackompanjemang till frontpersonerna Trues och MasterCats ljuvligt sammanflätade stämmor. Särskilt den mångbottnade Call the doctor blev en fullträff i detta format.
Att Serengeti uppmärksammas av P3 är välförtjänt, men den bestående känslan av framträdandet är att det hade varit bättre om de även i år fått spela på tältscenen, och helst senare på kvällen.
Efter Serengeti blev det stiltje i programmet i en och en halv timme, en onödigt lång paus som spred en halvljummen atmosfär över festivalen. Stämningen skiftade tack och lov när tiomannabandet Ska'n'Ska tog plats på scenen. Med sin ösiga skareggae fick de fart på publiken. Sångaren Oscar Friberg studsade runt som en mänsklig virvelvind och såg till att det inte blev ett enda dött ögonblick under spelningen. Gruppen är måhända inte de subtila nyansernas mästare, men som partygrupp torde de vara svårslagna.
Att vara nästa artist på scenen var ingen tacksam uppgift för Romain Virgio, som bjöd på poppig rootsreggae av traditionellt snitt. Hans låtar var tämligen slätstrukna, men tack vare sin själfulla röst och en effektfull ljussättning i varma färger blev det ändå en godkänd show. Det bådade gott för resten av kvällen.