En nationaldag stämmer förstås till eftertanke. Det svenska firandet söker ännu sin form. Jag var i Bergen på den syttende mai för en del år sedan och förundrades över hur norrmännen firade sin dag. Det var många parader (fem tror jag) till statyer som bekransades, men inga kungar utan Ibsen, Grieg och Holberg. Det var musik och sång och det var tal om varför norrmän borde fira syttende mai. Varför försöker inte vi att den sjätte juni ta tillfället att definiera svenskheten som tolerans, öppenhet och allmän hygglighet, där alla efter förmåga ser efter och tar hand om varandra? Gärna cupcakes och ponnyridning därtill.
Jag gladdes över att programmet började med den vackra tondikten Sverige till Stenhammars musik och Heidenstams text. Nationalsång blev den inte och det var lika bra, för den är inte så lätt att sjunga, men den är så vacker, särskilt när OD sjunger den. Cecilia Rydinger-Alin prioriterar dynamik och klang i sina tolkningar. Genomgående i alla konsertens inslag var effektfulla växlingar mellan pianissimo och fortissimo och även en fri hållning till takt och notvärden och det resulterar i mycket attraktiv och övertygande musik.
Dagens gäst Lars Adaktusson delgav oss upplevelser från sin journalistiska gärning med många exempel på frihet som måste erövras. Den estniska nationen vann sin frihet till stor del genom sina sånger och Veljo Tormis var självskriven i detta sammanhang. Allvaret i sången grep publiken som kände musikens makt att förändra.
Bob Chilcotts Newton’s Amazing Grace är enastående. Stormen, räddningen ur sjönöden och den förtappades omvändelse skildras så dramatiskt att det är omöjligt att förbli oberörd.
Dixie har ett oklart ursprung. Jag ser den som en appell för freden och rätten till självbestämmande. Var det blodiga amerikanska inbördeskriget nödvändigt? Maria ur West Side Story med Olle Englund som fin solist symboliserade freden mellan etniska grupper. Arrangemanget var kanske en smula pretentiöst - det är i grunden en enkel sång med ett enkelt budskap.
Den tjeckiske kompositören Foersters Polní cestou beskrev ett begravningståg. Framförandet var inlevelsefullt, harmoniskt och vackert. Så Robert Sunds arrangemang av Georg Riedels Jag är fattig bonddräng i operaskolade Henrik Stolares gestalt. Det är klart att Herren efter sådan skönsång släpper in honom i himmelriket.
Tre Schubertsånger för soloröst i arrangemang av Bo Wannefors sjöngs oklanderligt. De var roliga och intressanta att höra men jag föredrar nog ändå originalen. Temperaturen steg i de sista båda numren. Rautavaaras tonsättning av tjugotredje psalmen (Herren är min herde) framfördes målande med tillvaratagande av nyanserna i texten och Jan Sandströms samiska Vuojnha biegga med Magnus Sjögren som fin solist var en kraftfull skildring av den samiska fjällvärlden med snöripans lockrop som publikfriande inslag.
Extranummer blev Kuu av estniske Tuudur Vettik. Perfekt och otroligt vackert. Och om läsarna vill göra en insats för fred och frihet så finns t ex Amnesty, bg 9900-0720.