Säsongsavslutning i dur

I torsdags var säsongens sista abonnemangskonsert. Konsertämnet var "Unga talanger" och dirigent Eva Ollikainen (själv ung pianisttalang från 3 års ålder) var inspirerande reseledare. Unga talanger gällde alltså tonsättare som tidigt visat sin exceptionella begåvning; 18- eller 1900-tal, från centrala eller norra Europa. Vår vägvisare, med omfattande, kunniga och fyndiga kommentarer, var Christer Åsberg.

Ett stycke programmusik, Felix Mendelssohns konsertuvertyr Hebriderna (1832) med sin målande natur- och mytologimystik, inledde konserten. Utförandets behärskade och koncentrerade frasering samt dynamiska uppbyggnad kunde dock inte dölja att stycket kändes märkvärdigt färglöst. Är vi lyssnare bortskämda med modernare tiders grövre musikaliska artilleri?

Finländaren Aulis Sallinens Konsert för kammarorkester (stråkar, 5 träblåsare, 1 horn, inget slagverk) från 1959, erbjöd dock musik svår att spela men spännande att lyssna till. Musik i flera mot- och samarbetande skikt, både i klang, rytm och tonalitet. I de delade stråkstämmorna förekom flera soloinslag. Ett framförande med både lyster och exakt precision samt - viktigast - äkta spelglädje.
Första konsertavdelningens höjdare kom dock med tjecken Bohuslav Martinus betagande Serenad för kammarorkester (1930). Fylld med överraskningar såsom nästan barocka konsertanta drag och inbyggd ironi blev den till ett sannskyldigt pärleflöde. Den tolkades med både entusiasm och skicklig teknik.

Tonsättare Franz Schuberts vid 19 års ålder komponerade Symfoni nr 4 c-moll (1816) fick ensam bilda hela andra konsertavdelningen. Med undantag för avsnitt i andra satsen då samspelsprecision och renhet inte var perfekta, präglades framför- andet av både god klangbalans och en pådrivande kraft som berörde. Liksom hela symfoniska dramats upplösning kom så årets orkestersäsong att sluta i dur.

Säsongsavslutning i dur

Orkestersäsongen slutade i dur, skriver Anders Bragsjö om torsdagens konsert med Uppsala Kammarorkester.