Ett fullsatt Konserthuset välkomnade Peter Carlsson & Blå Grodorna på fredagskvällen. Gruppen har varit ute på turné under hösten med föreställningen Ett sextonårsjubileum, nitton år efter grundandet och arton år efter skivdebuten. Den oförutsägbara humorn har sedan start varit ett av gruppens signum och gapskratten duggade tätt hos publiken under kvällen.
Föreställningen med Peter Carlsson & Blå Grodorna bjöd som väntat på en säregen kompott, där revy, ståuppkomik och gamla tiders buskisfilmer blandades med plojlåtar, finstämda ballader, folkmusik från Dalarna, reggae, klassiska trubadursånger och riviga bluestolkningar. Monologerna mellan sångerna berättade målande historier om olika särlingar från Carlssons uppväxttid, och man kunde aldrig vara riktigt säker på vad som hade ett korn av sanning i sig och vad som var hejdlösa skrönor. Bitvis berättades historierna på ett linjärt och logiskt vis, andra gånger bytte de riktning utan förvarning och associationskedjorna var inte alltid uppenbara. Men däri låg också mycket av tjusningen i showen.
Musikaliskt var det en lika salig blandning. Carlsson lät sina medmusiker glänsa på både vanliga instrument och mindre konventionella. Ena stunden sjöng klaviaturisten Kristin Stenerhag en lågmäld tolkning av Björn Skifs Håll mitt hjärta, endast ackompanjerad av Staffan Wiklander på cello, i nästa ögonblick framförde hela gruppen med hjälp av bland annat oljekanna och bensindunk en skruvad hyllningsmadrigal till brittiska bensinbolaget BP. Efter paus gjorde trummisen Kjell Gustavsson entré invirad i ett avloppsrörsystem som vore det en Haloweenkostym, och ackompanjerade på dessa rör när hon sjöng en finstämd version av jazzstandarden Nature boy.
Men även om föreställningen hade många höjdpunkter tappade den också styrfart en hel del. Balansen mellan det humoristiska och det musikaliska fick för mycket slagsida åt det förstnämnda. De plojiga låtarnas naiva charm blev till slut tradig och tre timmars show inklusive pausen var i längsta laget.