Konsert
Sara Parkman
Katalin
Fredag 10/3
Det ringlade för ovanlighetens skull en lång kö utanför Katalin när undertecknad anlände en kvart innan konsertstart. Det hade ju i och för sig annonserats som "Utsålt!" redan långt innan, men publiken brukar vara tidig. Nåväl, det gick ganska fort ändå att komma in och det gav en känsla att något stort var på gång.
När Sara Parkman kom in på scenen i sin djupröda klänning, lika röda huvudduk och träskor, bekräftades det genom publikens jubel. Hon framstod verkligen som en rockstjärna av rang. Jag har varit lite sen på bollen, lyssnat lite sporadiskt, sett henne på tv några gånger och så. Det jag hört har låtit bra, men ändå inte berört hela vägen. Efter denna konsert är jag ett hängivet fan. Detta var stort, något av det bästa på mycket länge. Jag får hålla med en person i publiken som jag hörde säga till sin närmaste: "du, vi måste kolla turnéplanen så vi kan höra henne igen".
Det som slår en från första tonen och framåt är den stora bredd hon har. Visst har hon sina tydliga rötter i folkmusiken. Men det är så mycket mer, här finns hårdrockens elektricitet, jazzens improvisationer, konstmusiken intrikata vävar och en del till. Hon skulle kunna vara reklam för vilken röstbefriande verksam helst samtidigt som hon kan sjunga innerligt och nära där hon knyter upp hjärtesträngarna från roten.
Tillsammans med bandet, där hennes producent Hampus Norén fanns med, blir musiken emellanåt en pumpande maskin som inte väjer för något. Man blir härligt överkörd. Så kommer fyra kvinnors kör upp efter halva konserten och för en stund blir stämningen mer sakral. Inte för inte har Parkman en andlig dimension som kommer fram då och då. Samtidigt har hon båda fötterna i myllan och tillägnar sin musik till de mammor som lärde sina döttrar att bli goda feminister. Samt hyllar hemvårdspersonalen som sliter.
Kritikerrosade senaste albumet "Eros Agape Philia" var förstås stommen i konserten. Det är bara att stämma in i alla röster som lovordat henne de senaste åren. Enda invändningen denna kväll, konserten kunde ha varit längre. Men att gå från en upplevelse med mersmak är fint det också.
I ett slags allsångsyra avslutades konserten med att bandet och publiken skanderade "På vår grav ska det stå, som vi har älskat". Kanske kan tänkas att en och annan i publiken funderade på att det ska stå Sara Parkman på deras.