För ganska precis en vecka sedan hörde jag manskören OD med framgång pröva det nya konceptet ”vokal jazz” i a cappella-sång. En vecka senare, i stadsteaterns stora sal, fick jag höra kören Afro med ett massivt visuellt, vokalt och instrumentalt stöd framföra nutida populärmusik i olika genre – ”akter”. I den 24 sångare starka kören (sopraner, altar och tenorer – inga basar) var varje sångare försedd med mikrofon, liksom vokalsolisterna, och medspelande musikergrupp var antingen direkt kopplade till förstärkare eller hade egna ”stödmikrofoner”. Totalklangen blev ytterst imponerande, men ofta onödigt stark – jag själv kände flera gånger hur mina trumhinnor kom i självvibration - man skall väl inte få hörselskador av att uppleva en live-konsert?
Den första konsertakten ägnades gospelmusik. Två sånger skiljde sig markant från mängden: "Brighter day", med ”big-band” orkester och elegant koreograferad och välsjungande kör, bjöd både på tungt musiktryck och lättsammare sång- och livsglädje. Sången "Total praise" framfördes enbart av kören med att svagt elpiano-liknande komp från Nerdals synt. Lågmält, inåtvänt och mycket snyggt.
Andra akten ägnades åt reggae, med inlägg av rappande från Ekengren i första sången. Den fjärde sången, "Far away", blev den livligaste, med storbandsfeeling, danskoreografi av kören och snyggt vokalsolo av Junior Natural. Om tredje aktens uppräkning av mer eller mindre kända låtar ur Michael Jacksons enorma repertoar kan man bara upprepa klyschan att ”originalet var bättre”, men har man själv roligt och kan glädja sin publik med det – så varför inte? I en version av superkändisen "Thriller", där man gjorde allt för att skrämma publiken med fullt ös, tung rytm och engagerat solo av Ekengren själv. En låt ur Michaels första steg på artistbanan med Jackson 5, Blame it on the boogie, utfördes med lagom före-målbrottet-sopransolo, danstrio, kör och storband i fullt ös. Lite disco-feeling, inte oväntat.
Sista aktens R&B – soulmusik inleddes med en allmän fysisk-/sång- träning där publiken fick deltaga med sångrop om ”Freedom!” plus arm-/handviftande. Detta var en passande intro- duktion till vad som blev en enda glädjeorgie med frenetisk dans och sång och med en ständigt starkare orkester (det var här mina öron började protestera). Inte nog med det; som extranummer bjöds upp till latinamerikansk sång- och dansglädje, och så vitt jag vet dansar och sjunger man ännu...