Sången är Flower Kings akilleshäl
Sången var den stora akilleshälen när Stefan Warnqvist lyssnade på Flower Kings sällsynta spelning på hemmaplan i Uppsala på onsdagskvällen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med färska albumet The sum of no evil i bagaget och en ny trummis i den mycket rutinerade amerikanen Pat Mastelotto, var Flower Kings på bästa tänkbara spelhumör. Det faktum att spelningen varade i drygt två och en halv timme talade sitt eget tydliga språk. En stor del av låtarna hämtades från den aktuella skivan, men även äldre favoriter som Stardust we are och There is more to this world från de tidiga fanns med.
De komplexa låtarnas storhet ligger mycket i de fantasifulla arrangemangen, de många tempobytena och dynamiken mellan det mjuka och det hårda. Smältdegeln av sen sextiotalspsykedelia, tung rock och brittisk symfonirock från tidigt sjuttiotal blev som mest lyckad i de briljanta instrumentala passagerna. Allra bäst demonstrerades deras kvaliteter i Flight 999 (Brimstone Air), enligt uppgift en musikalisk tolkning av en båtjakt i en fransk agentfilm.
Här fick alla medlemmarna chansen att ta ut svängarna ordentligt och inte minst Pat Mastelotto bevisade att han hör till de mer innovativa takthållarna. För att vara trummis tog han ovanligt stor plats i ljudbilden, bitvis för stor.
Gruppens akilleshäl är dock de vokala inslagen. Både frontmannen Roine Stolt och gitarristen Hasse Fröberg har sina begränsningar som sångare, och ställd mot de långa instrumentala partierna föll sången tämligen platt. Ju längre konserten pågick desto mer påtagligt blev detta.
Vänner av progressiv rock fick sitt lystmäte stillat, men Flower Kings nådde trots alla goda förutsättningar inte upp till skivornas nivå denna onsdagskväll.
FLOWER KINGS
Katalin, Uppsala, onsdag 7 november
Katalin, Uppsala, onsdag 7 november