Kön ringlar sig lång utanför Sal D inne på Uppsala Konsert & Kongress. Arrangören bjuder – bokstavligt talat – på en konsert med en av vårt lands mest begåvade artister, r’n’b-sångerskan Cherrie. Hennes ”Araweelo” är, enligt min mening, en av fjolårets topp 3 svenska skivsläpp, så jag känner mig ungefär lika sprallig och full av förväntan som de högstadieungdomar som letat sig hit ikväll.
Förutom två killar som sköter elektroniken och bakgrunderna har Cherrie även med sig en stråkkvartett, vilket nästan fungerar som ett slags omvänd kulturell appropriering. Stråkarna har bearbetats med knastriga och syntetiska ljudeffekter, vilket får dem att låta som tagna direkt ur en gammal Hollywood-film. Greppet funkar överraskande bra och musiken sveps in i en mjuk och behaglig – nästan nostalgisk – känsla.
Just nostalgin verkar ligga nittiotalisten Cherrie särskilt varmt om hjärtat. Hon berättar för den yngre publiken hur det var att växa upp i Rinkeby innan det fanns sociala medier och – framförallt – innan våldet kom dit. Denna rosenskimrande tid skildrar hon på ett vackert och vemodigt sätt om med låten ”Känns som 05”.
Cherrie passar även på att framföra ett viktigt budskap till alla i publiken, oavsett ålder och bakgrund: ”Det kan aldrig finnas hopp där det finns våld”. Samtidigt blir man lite fundersam när en polisbil slentrianmässigt står parkerad utanför entrén till UKK när konserten är över. Jag har svårt att tänka mig att samma scenario skulle uppstå efter en konsert med Uppsala Kammarorkester. Och då har det inte ens varit en tillstymmelse till bråk eller ens stökig stämning under kvällen.
Så hur summerar man denna konsert? Det är inte helt lätt. Där satt jag, den borne kritikern, och kände mig för första gången bedövad av hur bra en artist kan vara. Många artister idag gör musik som både estetiskt som politiskt verkar vara tänkt att fungera som en gardering mot omgivningen. Om avsändaren på förhand bestämt för att jag som mottagare per definition är fel, hur ska jag då kunna vara öppen för musiken?
Cherrie gör helt tvärtom. Hon tycker inte synd om sig själv. Hennes identitet står inte i vägen för lyssnaren. Hon dömer inte sin publik på förhand. Hennes musik är angelägen för alla, och jag önskar en bredare publik var här för att uppleva den. Trots grammisnomineringar och fina priser tror jag att samtiden allt för sent kommer att upptäcka hur musikaliskt relevant Cherrie är.