Samarbete med förnämligt resultat

Musik i Uppland inledde vårens kammarmusikserie med en utomordentligt intressant konsert exekverad av Uppsala Kammarsolister och pianisten Anders Kilström. Beethoven, Schönberg och Brahms stod på programmet, men också i någon mån Webern som svarat för en bearbetning av Schönbergs Kammarsymfoni opus 9, nr 1. B-salen i Musikens hus är verkligen idealisk för kammarmusik - den erbjuder god akustik och publik närhet till utövande musiker. Beethovens s k Månskenssonat inledde och kvällens pianist presenterade en tolkning där Anders Kilström själv i en kommentar tagit till sig Liszts beskrivning av sonaten. Han lär ha sagt att den andra satsen, menuetten, är en "blomma mellan två avgrunder". Något ligger det kanske i detta, men ändå ser de två avgrunderna väldigt olika ut. Den första satsen är väl den som fått någon att tycka att musiken passar i månsken, under det att den tredje säkert ger många lyssnare en känsla av katastrof. Både blomma och avgrunder behärskades totalt av Anders Kilström - först i ett lugnt och nästan drömmande månljustempo och efter menuetten i den högt uppskruvade känslan i tredje satsens tumult.

De två kompositörerna Webern och Schönberg representerade båda nya trender i den tidiga 1900-talsmusiken. Under några år var Webern Schönbergs elev, och det har hävdats att elevens "seriella" form så småningom faktiskt utvecklades ur lärarens tolvtonsteknik. Weberns bearbetning av ett av lärarens tidiga verk Kammarsymfoni nr 1, op 25 är ett exempel på deras nära relation. De fyra satserna spelas i en följd och här fick vi höra symfonien i versionen stråkkvartett och piano. Ett överdådigt framförande presenterades med alla de effekter Schönberg lagt in av intensitet, rytmiska, dynamiska och harmoniska överraskningar. Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren violin, Susanne Magnusson, viola och Lars Frykholm, cello utgör en stor tillgång inte bara för Uppsalas musikliv - numera turnerar de flitigt både inom Sverige och utomlands. När de lierar sig med musiker av Anders Kilströms kaliber nås förnämliga resultat i skönt ensemblespel.

Konserten avslutades med ytterligare en pianokvintett, komponerad år 1865 av Brahms, opus 34 i f-moll. Det i både tid och musikaliskt innehåll mäktiga verket fick ett virtuost framförande av de fem musikerna som lyckades ta till vara alla de kvaliteter som kännetecknar kompositörens intentioner. Här blandas milt romantiska med dramatiska passager och lättsamt dansanta partier. Samspelet fungerade utan skavanker, och ingen kunde väl undgå att imponeras t.ex. av hur det mycket överraskande abrupta slutet av tredje satsens Scherzo hanterades eller hur skönt dialogen fördes mellan piano och stråkar. Möjligen skulle klangbalansen ytterligare vinna på ett något mera dämpat piano - ett lite mindre öppet flygellock.
Med blommor och kraftiga applåder från en mycket nöjd publik belönades kvällens artister.

Samarbete med förnämligt resultat

Uppsala Kammarsolister och pianisten Anders Kilström svarade för en konsert med skönt samspel på torsdagskvällen, skriver Gunnar Tibell.