Salongsorkestern försvarar sin plats

Ett försenat 20-årsjubileum för Norrlands nations salongsorkester fick äntligen firas då man gav två konserter, den senaste på tisdagen, i nationens Gamla sal. Sedan Kurt Lewin tog över dirigentposten 1989 har siktet satts högt: i stället för wienervalser ställs nu den 30 musiker starka orkestern och gästande dirigenten Eva-Lena Holmstedt på svårare prov, inte minst i kvällens avslutande nummer: Beethovens första symfoni. Om salongsorkesterns ringa storlek visade sig vara både dess bästa vän och värsta fiende, står det i alla fall klart att man fyller en alldeles egen plats i Uppsalas musikliv.

I den inledande ouvertyren ur Mozarts Der Schauspieldirektor visade orkestern några av sina bästa sidor: bra balans stämmorna emellan, klar klang och alldeles tillräckliga resurser för att fylla ut rummet, utan att för den skull nå överdrivna ljudstyrkor för den intima lokalen.

Lars-Erik Larssons Concertino för violoncell och stråkar, skriven just för amatörorkester, visade sig passa salongsorkestern som hand i handske. I och med att blås och slagverk skalats av blev intimiteten än mer kännbar, något som helhetsintrycket visade sig tjäna på. Balansen var utmärkt - Norrlänningarna verkar känna sig lokal väl - och det lilla formatet bäddade för ett utmärkt samspel musikerna emellan, vilket märktes inte minst i de många pizzicatopartierna. Cellisternas stämledare Erik Salomonsson gjorde en fläckfri insats som solist, även om spelet ibland kunde kännas en smula neutralt eller oengagerat. Och här börjar ett av orkesterns få verkliga problem visa sig: man verkade nämligen lita på att själva musiken skulle göra jobbet; det noterade - texturförändringar, dynamik och nyanser - fick inte stöd hela vägen av det uttryck och den intensitet som är musikernas och dirigentens ansvar.

Ett tappert försök till ökat engagemang gjordes dock av blåsarna i Beethovens symfoni nr 1, något som så småningom skulle löna sig. Verket inleddes visserligen lite ostadigt, men artade sig mot mitten av första satsen och landade på en nivå där bristerna kompenserades av oväntade ljusglimtar. Om en del tuttin och crescendon blev lite svaga, kom intimiteten än en gång till nytta i avskalade partier, där de små stråkstämmorna fick en rik, nästan solistisk klang, i stället för den mer anonyma ljudbild som en större besättning för med sig.

Efter en tillfällig svacka i symfonins andra och tredje sats, bland annat på grund av ett krånglande horn, gjorde blåssektionen ett ryck i finalen och lyfte musiken ur en småsömnig lunk. Detta verkade motivera hela orkestern, och med fina tuttipartier och blåsinsatser nåddes slutet på satsen och konserten.

Ambitionen att på en nation driva en orkester kapabel att klara Beethovensymfonier är mycket hedervärd; trots missöden och skönhetsfläckar längs vägen ror salongsorkestern projektet i hamn, och berättigar i ett slag existensen av en andra studentorkester vid sidan av Akademiska kapellet.

Salongsorkestern försvarar sin plats

Norrlands nations salongsorkester firade ett försenat 20-årsjubileum med två konserter, skriver Johan Landgren.