Förartisten var så logisk som han kunde bli. Förutom att de är kompisar sedan länge och delar den kristna tron så har David Åhlén och Jonathan Johansson ett storslaget sakralt uttryck som gör att varje parti känns som ett livsavgörande ögonblick.
Båda har också visat att religiös musik kan vara något helt annat än den konservativa tråkvarianten som man ofta förknippar den med. Den kan ligga i framkanten i utvecklingen, låna från stora delar av populärmusikhistorien utan att kompromissa med det som förmedlas. David Åhléns 15 minuter kändes alldeles för korta även om mycket rymdes inom den tidsramen.
Jonathan Johansson och Johan Eckeborns konsert bestod av musiken som de skrev till uppsättningen av ”Dracula” på Uppsala stadsteater, föreställningen som Jonathan Johansson även medverkade i. För teatersammanhang är musiken otypisk och kunde lika gärna ha varit låtar på ett vanligt Johanssonalbum. Ett något mer storslaget sådant där det elektroniska fått stå tillbaka för musikalisk urkraft.
Med dem gjorde han nu en fantastiskt snygg konsert såväl musikaliskt som visuellt. Åtta kompmusiker och Johansson själv skapade en maffig ljudbild som påminde om såväl kyrkorum och symfonier som rymdisk indiepop. Rummet utnyttjades till max med effektfull belysning, subtila projektioner med filmer av hyenor, träd och märkligt ödsliga landskap. Det var en konsert där inget lämnades åt slumpen, men utan att det blev tråkigt.
”Jag ville fylla varje rad med allt jag har” sjöng Jonathan Johansson och konserten kändes som att han ville fylla varje minut med hela sitt jag och mestadels lyckades det. Han läste en dikt om människor som går omkring och dricker livet ur sina hjärtan och sedan lyckades han på något vis förmedla det. Man brukar säga att det är detaljerna som gör helheten, men i det här fallet är det lika mycket helheten som ger detaljerna kraft. Efter 30 minuter av ett allkonstverk som är rena uppenbarelsen tror man på allt som kommer från scenen efter det.