Jag börjar med att säga att jag inte tyckte att den senaste skivan, kort och gott betitlad Sahara Hotnights var så bra. Så. Då har jag fått det sagt.
Sahara Hotnights lämnar Katalins scen med en känsla av "Jaha? Var det slut nu?". Just när gaspedalen är på väg mot botten bestämmer de sig för att inte vilja åka längre. De är ett sådant band som bara måste finnas i den svenska populärmusikkulturen och de är framförallt viktiga för rocken. Den skiva de nu turnerar med är dock en seg historia och korrelerar inte med den grymma intensitet som de visar upp när de bestämmer sig för att kasta sig över och fullkomligt käka upp gamla nummer som Quite A Feeling och Visit to Vienna. Nya singeln Vulture Feet och Little Love Sorrow från samma skiva är också riktigt, riktigt grymma i liveformat.
Sahara Hotnights kan om de vill. Det duger tyvärr inte att kalla det gamla materialet för "gammalt skräp" för att sedan komma på sig själva att just de låtarna svänger brallorna av Katalin under tiden de framför låten. Det syns att Hotnights kan dem utan och innan och det är en helt annan känsla just då. Energin som kommer från scenen och den blonda kalufsen bakom trumsetet går helt enkelt inte att ducka för.
Det blir lite för mycket upp och ner i tempot och hörrni: Det är inte okej att lämna scenen i full fart efter inte ens en timme. Setet bjuder på för många upp och nergångar. Ena sekunden en nedstämd, slipad och polerad poplåt följt av ännu en rock n roll-orkan. Och så fortsätter det.
Om de ville skulle de kunna tugga upp det knökfulla Katalin, spotta ut det igen och sen göra om det men det känns som att Sahara Hotnights på något sätt underskattar sig själva. Det finns en låtskatt hos bandet som lätt skulle kunna platsa på kvällens låtlista. 12 låtar på en timme är för lite när det finns så mycket mer än så. Slutet blir ett antiklimax när bandet har publiken i sin hand men bara väljer att släppa dem på betonggolvet.
Sahara Hotnights. Ni är ett viktigt band. Ett väldigt viktigt band. Kom ihåg det.