Förra helgen såg jag miljardindustrin Kiss spela inför nästan 30000 personer i den sprillans nya Friends Arena i Solna. Denna kväll är de sminkade rocklegendarerna huvudnummer på Sweden Rock Festival i Blekinge där säkerligen många Uppsalabor också befinner sig. Samtidigt på D12 så sitter frontmannen i kvällens huvudband och säljer t-shirts innan spelningen. Kontrasterna är, för att uttrycka det milt, enorma.
Paul Speckmann må ha ett efternamn värdigt en tysk korvtillverkare, men han är också en av de hårdast arbetande och mest kompromisslösa människorna i metalbranschen. Ta bara en sådan sak som att musiken fick honom att lämna USA för Tjeckien där han är bosatt sedan länge. Därför består också Master sedan ungefär tio år tillbaka förutom Speckmann själv på bas och sång av tjeckerna Zdenek Pradlovsky på trummor och Alex Nejezchleba på gitarr.
Det är inte bara kompromisslösheten till sin musik som får Paul Speckmann att påminna om Lemmy Kilmister. De båda herrarna delar även en hel del av scenspråket och attityden. Master låter också i mångt och mycket som jag kan tänka mig att Motörhead skulle göra om de gav sig på att försöka spela thrashdoftande dödsmetall.
Nedslaget i Uppsala är inledningen på en fyra datum lång Sverigeturné och även om krocken med Sweden Rock Festival är olycklig så har ett hundratal människor letat sig till D12 denna varma sommarkväll, de närvarande bjuds på en dryg timmes högkvalitativ old school döds. Tonvikten i låtlistan ligger på bandets tidiga material och då främst från den självbetitlade debutskivan från 1990 uppblandat med mer moderna nummer från de senaste årens alster.
Till de absoluta höjdpunkterna denna kväll hör öppningsnumret som bär bandets namn samt riktigt vassa versioner av Funeral bitch och Pay to die, den tidigare av dem tillägnar Speckmann sin styvmor. Men även det nyare materialet funkar väldigt bra, den Cannibal Corpse minnande Remove the knife efterfrågas av publiken och när den sedermera dyker upp så gör den ingen besviken.
Överlag så tror jag inte att någon i publiken ångrar att de är på plats denna kväll. Jag tror inte heller att de önskar att de vore någon annanstans. För Master levererar en skoningslös lektion i hur dödsmetall ska spelas och publiken framför scenen är med på noterna från start till mål, till och med under trumsolot. Trumsolot ger den hårt arbetande frontmannen en chans att varva ned med en öl och andas ut innan han återgår till det som är hans vardag och livsverk, att spela musik.