Rörig genreblandning

Bland världens ledande klezmerband finns det några som behärskar den melankoliska sorgemusiken till fullo (som Kroke) och några som är experter på den ösiga bröllopsvarianten av genren (som Amsterdam Klezmer Band). Det unika med The Klezmatics från New York är att de klarar av både och och ofta använder sig av det i en och samma låt.

Redan i inledningen av Uppsalakonserten målade de upp en ljudbild där hela världens samlade sorg rymdes i några avskalade toner. Sedan steg intensiteten medan det melankoliska låg kvar i grundsoundet och det rådde ingen tvekan om varför The Klezmatics är ett av genrens största band. En konsert som fortsatt i samma riktning hade kunnat bli årets konserthändelse i Uppsala, men Herrens vägar är ju som bekant outgrundliga.

Kvällens stora fråga var hur klezmer och gospel i form av ”The Jewish Gospel King” Joshua Nelson skulle fungera ihop. Svaret blev att det aldrig var riktigt aktuellt. Istället växlade konserten från låt till låt mellan så gott som renodlad gospel med småkomp av bandet och The Klezmatics-musik där Nelson medverkade på ett hörn. Både och högklassiga i sig, men att de skulle samsas under samma programpunkt kändes onödigt. Nästan lika konstigt som att låta ett reggaeband och ett metalband köra varannan låt.

Ett av The Klezmatics problem är att de ofta vill göra för mycket samtidigt. Såväl deras egensinniga tolkningar av Woody Guthrie, som deras samarbeten över genregränserna med artister som Ferus Mustafov och Master Musicians of Jajouka har gett intressanta skivor och konsertkoncept, men när de sedan klämmer in lite av varje istället för att koncentrera sig på en sak blir det rörigt. Slutet av första set var talande för hela konserten. Först en oslagbar klezmerstund där hela bandet sjöng kör på Shnirele, Perele, sedan ännu en gospelsång som bröt förtrollningen och kändes malplacerad.

I andra sets Moses-svit från skivan Brother Moses Smote The Water var de två genrerna mer sammanfogade vilket gav ett bättre flyt. Men i den avslutande utdragna versionen av den klasiska klezmerlåten Ale brider var det omöjligt att inte drömma om en mer renodlad The Klezmatics-konsert.