När man brukar lyssna på the Doors på pendeln från Stockholm och har avnjutit en konsert med Stefan Demert och Sid Jansson endast inifrån sin mors mage, då blev det extra intressant att få stifta bekantskap med Anders F Rönnblom på Katalin på fredagskvällen.
Konserten var nämligen en guldbiljett tillbaka i tiden med allt vad det innebär.
Med sitt kompband i klass med Bob Dylans The Band intog Anders F Rönnblom scenen.
Kompet är också mycket likt the Band, från körandet som är extra nyanserat till den allmänna ljudbilden. Framförandet är tätt och rutinerat, som väntat med den erfarenhet som Anders F Rönnblom har. Det är dock aldrig slentrianmässigt utan allt framförs med ett stort engagemang och en lust att spela musik som man sällan ser nuförtiden.
Pratsjungandet ter sig dock fortfarande som ett mysterium eftersom många av de vackra melodierna går förlorade då och den största behållningen av sången har man när Rönnbloms mjuka röst får vara melodisk.
Anders F Rönnblom spelar bland annat Kysste henne långsamt, Kokofån och Ramlösa brunn. Höjdpunkten blir Din barndom ska aldrig dö eftersom Rönnbloms röst verkligen får komma till sin rätt då med ett sparsammare komp.
Ett annat fenomen som är sparsamt representerat under konserten är de näst intill icke-existerande mellansnacken. Musiken får verkligen tala för sig själv.
Kanske hade konserten vunnit på att vara lite kortare då ljudmattan som bandet rullar ut kan bli aningen kompakt ibland.
Den här musiken känns vintage. Det finns dock element som vittnar om att det är 2010: den rökfria lokalen, ett uttalande om en omröstning på Internet och ett yngre tillskott i bandet som körar lite åt Timo Räisinen-hållet, spelar underbart munspel och slänger med sin tamburin.
Det kan vara så att det här en av de bästa liveakter man har sett och publiken är lyrisk. Det är synd att inte flera av oss som bara har avnjutit den här typen av musik innan vi föddes har hittat hit. Det finns mycket att lära och att få se riktigt rutinerade musiker spela är en fröjd.