Efter det för sin tid epokgörande, visionärt eteriska förspelet som speglar mystiken hos den till mänsklighetens fromma nedsända heliga Gralkalken förläggs handlingen av Wagner till 900-talets Brabant där den maktkamp rasar som utgör grogrund för dramats komplexa relations- och identitetsproblematik. Att både den medeltida sagans och den skildrade tidens tankemönster och reaktioner i hög grad avviker från vår är naturligtvis huvudorsaken till att en regissör vill göra verket angeläget för en nutida publik samtidigt som just detta gör att inte bara detaljer i libretton utan hela kontexten ofta skaver mot en uppdaterad scenisk gestaltning.
Brittiske Stephen Langridge har valt att förlägga handlingen till modern tid, inspirerad av övergripande konflikter kring etnicitet och därmed sammanhängande identitetsidéer, i programhäftet belyst av 1970-talets Nordirland. Soldater och polisuniformer utgör ett återkommande integrerat och hotfullt inslag i Conor Murphys funktionella och föga romantiska scenografi, i övrigt genomsyrad av ett emblematiskt fingeravtryck som fyndigt symboliserar Lohengrin, mannen utan namn och cv.
Den rikedom sagan har i sin ursprungsform går dock förlorad vid en analytisk aktualisering. Langridges ambition att förtydliga får ofta motsatt effekt när scenen drömlikt upptas av groteska alter ego-dockor, tärningar och plakativa infall. Om scenen belamras och fokus förloras slår det övertydliga lätt över i godtycke och uppmärksamheten förskjuts från handlingen i dramat till undran över hur regissören tänkt. När den existentiella duetten mellan Lohengrin och Elsa i brudgemaket förminskas till lägenhetsbråk i ett påvert iordningställt sovrum med teve och fjärrkontroll blir den centrala uppgörelsen om tillit och förtroende mindre angelägen. Stundom får man Hollywood i tankarna, andra gånger demonstrationståg, marionetteater eller rena mystifikationer. Den förenklade och lätt modifierade svenska texten som projiceras bidrar heller inte till fördjupning.
Lämnar iscensättningen åtskilliga frågor obesvarade och personregin trots briljanta infall tycktes försvinna i mängden stod premiärens musikaliska framförande på mycket hög nivå. Alan Gilbert, Hovkapellet och kören var i sitt esse och satsade maximalt, Michael Weinius var lysande i Lohengrins krävande parti, Emma Vetter en ovanligt stark och profilerad Elsa som motpol till Lena Nordins svarta Ortrud och Johan Edholms träffsäkra porträtt av den hunsade Telramund.