Efter ett magiskt veckoslut fyllt med Johann Sebastian Bachs musik var det ändå en skön kontrast att öppna dörren och släppa in 1800-talets romantiska känslostormar. I måndags kväll gav tre stråkmusiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester tillsammans med pianisten David Wärn ett program i sann romantisk anda, fyllt med sådana. Konsertens första hälft ägnades åt den numera sorgligt bortglömde tonsättaren Andreas Hallén, som var en aktad och inflytelserik person i svenskt musikliv några decennier omkring förra sekelskiftet. Han strävade efter att integrera idéerna från den tyska romantiken med den svenska folkmusiktraditionen men modernare tonsättare som Stenhammar och Petersson-Berger ledde utvecklingen i en annan riktning. Halléns musik spelades allt mera sällan och till slut inte alls. Denna kväll återuppstod han emellertid och förtjänsten var till inte ringa del hans barnbarnsbarn Frida Hallén Blixt, primarie i den ensemble som hos Kammarmusikföreningen gav nytt liv åt Halléns musik.
Vi fick höra två verk av Hallén. Violinromans op 16 var ett ganska glättigt stycke, som ägde både klang och melodi, varvat med mera smäktande tonfall. Frida Hallén och David Wärn lyfte verket med utomordentligt fint samspel. Romansen följdes av samme kompositörs pianokvartett i d-moll op 3, ett ungdomsverk av en upprorisk 22-åring. Efter ett dundrande Andante maestoso behärskade kompositören sina uttryck en smula och musiken blev gladare. Det musikaliska materialet var kanske litet tunt men klätt i prunkande romantisk dräkt var det riktigt roligt att lyssna till.
Efter pausen hördes Richard Strauss Variationer över en bayersk folkvisa (TrV 109) för tre stråkar, även detta ett ungdomsverk av en 18-årig tonsättare som så småningom skulle växa ur romantiken och bli ett monument inom den tidiga modernismen. Ett glatt och lättlyssnat stycke där Frida Hallén fick tillfälle att glänsa i flera av de tekniskt svåra variationerna.
Programmet avslutades med superromantikern Robert Schumanns pianokvartett i Ess-Dur op 47, komponerad 1842 då alla hans betydande kammarmusikaliska verk kom till. Här finner man både oro och frid, hot och tröst. Verket inleds med ett dovt och dystert allegro, följt av ett scherzo där ettriga figurer avlöser varandra på ett påträngande, nästan maniskt sätt. Kontrasten är stor till det vackra, visliknande andantet som leder över till finalen där verket får en trots allt ganska glad avslutning. De fyra musikerna gjorde en strålande insats i det svåra verket och lät de stormar som präglar framför allt första satsen blåsa fritt. Jag minns särskilt David Wärns insiktsfulla kommentarer och mjuka och följsamma spel.