På scen: fyra högaktuella Uppsalaband samt ett lika aktuellt Stockholmsband. Det finns knappast ett bättre tillfälle att ta pulsen på den uppländska indiescenen.
Eyes Eyes spelar klassisk, explosiv indierock som skaver lite i kanterna. Sångaren har ett något melodramatiskt scenuttryck och vissa av stroferna känns lånade av Morrissey, men det tajta bandet har en bra känsla för att skapa separation i ljudbilden. Eyes Eyes har ett intressant sätt att bygga dynamik i sina låtar, och jag gillar särskilt den mystik och gåtfulla mörker som bäddats in i låtmaterialet.
Joeliah visar en annan sida av begreppet ”indie”. De spelar intensiv och akustiskt driven musik som påminner om Avicii utan house (med bibehållna country-element). Den uppenbara referenspunkten är annars Mumford & Sons indiefolk. Bäst är Joeliah när de tar ner tempot och lockar fram de subtila kvaliteterna i Jonathan Sandblom och Kim Erikssons stämsång. De skulle vinna mycket på att varva stämsången med mera solosång i sina ösigare låtar.
En av kvällens höjdpunkter är det energiska och samtidigt återhållsamma sexmannabandet Karakou. Deras styrka ligger inte i att skriva hits, utan i att bygga stämningsfulla låtar med drömska ljudlandskap och texter som poetiserar vardagen. Medlemmarna känns trygga i sig själva och musiken överraskar med svårfångade och gäckande ljud.
Men kanske är de lite väl trygga. Karakou tänder aldrig till som ett kollektiv: de lyckas inte riktigt förmedla den där magiska bandkänslan som är fundamental inom rockmytologin. Denna tendens är tyvärr symptomatisk för alla Uppsalabaserade band denna kväll. Varje band har en eller ett par verkligt drivande figurer, där resterande medlemmar egentligen tycks prioritera helt andra saker livet. Detta är förödande för den bräckliga illusionen om ”Bandet” som en kosmisk nödvändighet.
Mest övertygande som kollektiv är kvällens sista band, Stockholmsbaserade Side Effects. Publikbortfallet är stort på grund av närmast sörjande-effekten, men trots detta levereras ett rutinerat ös på scen. Side Effects lider dock av en annan åkomma: dinosaurie-effekten. De flesta idéerna känns igen från tjugo, trettio, ibland fyrtio år gamla förlagor. Kontentan: Karakou är mest framåtblickande.
Fotnot: Arsadi omnämns ej i denna recension då bandet gick på en timme före utannonserad starttid. Arrangören bad om ursäkt för detta missförstånd.