Rock'n'roll med charterkänsla

Rock'n'roll är så in i norden populärt i Norden. Inte så konstigt att The Baseballs Uppsalakonsert sålde slut i god tid. Ulf Gustavsson såg ett band som satsar alltför hårt på publikfrieri.

Baseballs spelar på Catalin

Baseballs spelar på Catalin

Foto: Rolf Hamilton

Konsert2010-04-28 18:38
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rock'n'roll är så in i norden populärt i - Norden, med en näst intill obruten tradition från Jerry Williams, Hurriganes, Boppers och allsköns raggarband, till vulgo-Sunarna i Leningrad Cowboys och fram till dagens snälla dansbandsrockare.
Således ingen tillfällighet att unga tyska trion The Baseballs säljer som smör just här i norr, med sin speciella nisch av pophits av nyare datum i rock´n rollarrangemang med doo wop-sång.

Och när de framträder på Katalin i Uppsala är det inte bara utsålt långt i förväg, man slås också av publiken är så blandad, yngre och äldre om vartannat. Baseballs kör i stort sett hela sitt genombrottsalbum The Strike och lite till, uppbackade av ett kompetent fyrmannaband med ståbas och riktigt akustiskt piano, där i synnerhet pianisten låter väl förtrogen med stilbildare som Jerry Lee Lewis när han drillar loss på pianot.
Och Baseballs själva då? Sam, Digger och Basti ser ut som rena svärmorsdrömmarna i sina snälla leenden och prydliga Elvisfrisyrer. De har sin styrka i de gemensamma sångstämmorna på doo wop-vis, i synnerhet när det blir rejält drag i låtar som Hot n cold och deras hitsignatur Umbrella. Arrangemangen känns ofta lekfulla, med mycket klassiska doo wop-manér, typ call and response.

Tagna var och en för sig kan Sam, Digger och Basti däremot låta lite valpiga, utan tillräckligt tryck i avsluten så att säga. Och när de samlas med musikerna för ett unplugged-parti där rösterna står i fokus blir det tydligt att de saknar en riktig basstämma.

Liveversionerna av deras väl kända radioplågor skäms dock inte för sig. Och det är ganska kaxigt att konsekvent undvika gamla ingrodda rockstandards, oavsett att Baseballs tagit namn efter Elvis Presleys favoritsport.
Däremot blir det för mycket publikfrieri i min smak, för långa utdragna tramsiga allsångsförsök, lekövningar med publiken och onödiga trumsolon som hackar sönder rock'n rollkänslan. När de kommit fram till extranumren med bland annat Roxettes The Look är man mer än mätt, och den atmosfär av chartersemester som vilar över The Baseballs framträdande bidrar till att dämpa intrycket.
Mitt stalltips är att deras "fifteen minutes of fame" inte blir mer än just så.

MUSIK
The Baseballs
Katalin, Uppsala, tisdag 27 april