Videon är inte längre tillgänglig
För femte gången ekade Dark side of the domes rockmusik i de 1800-talsmålade valven i Domkyrkan. Möjligtvis vaknade den lilla djävulen som sitter i högkorets östra tak till liv.
I ett becksvart kyrkorum inleddes konserten med Muses Take a Bow och Apocalypse please. Med hotfulla harmonier, vitt ljus och orden ”This is the end of the world” går det knappast att bli mer apokalyptiskt storslaget. Och bombastiskt är Muses specialitet vilket inte gillas av alla musikkritiker men är som gjort för Nordens största domkyrka. Ensemblen har fattat galoppen och trots att DUM, Domkyrkoförsamlingens ungdomsmusik, är en ganska liten kör framkallar de rejält med kraft.
Mellan låtarna höll den musikaliske ledaren Niclas Dahl små korta framföranden och beskrev Muses musik som” bråkig, både musikaliskt och textligt”. Och ikväll tryckte man på motståndet, kampen mot makten och de svagas röst. Detta märktes särskilt i videoinstallationerna som visades upp till varje låt där folkmassor med händer i luften och ansiktsmålade rebeller stack ut.
Abbas glättiga 70-tal är kanske inte någon självklarhet i det här sammanhanget, men valet av mer okända låter fungerade faktiskt rätt bra. Sämst blev ändå Money, money, money som hastades igenom och nog hade vunnit på att saktas ner något. Här märktes också problemen med den svårjobbade akustiken. Bättre fungerade då den mer okända Eagle vars snälla komposition balanserade upp Muses kakafonier.
Riktigt fantastiskt blev det i United states of Eurasia som är ett kraftpaket med extra allt. Anna Helenius starka soloinsats tillsammans med den svartvita videoinstallationen, ljussättningen och den perfekt svulstiga kören får hjärtat att slå fortare och håret att resa sig på armarna. Låten avslutades med ett romantiskt pianooutro, inte helt olikt Chopin.
Pink Floyd fick litet utrymme och de två låtarna genomfördes med solister utan kör. I Comfortably Numb hade man gärna fått backa upp med några extra röster, även om solisterna gjorde ett fint jobb.
Konserten avslutades med Abba som skickade med oss några ovanligt eftertänksamma ord på vägen. There's gotta be rock’n roll to fill the hole in your soul.