En blandning av mogen publik och yngre hade samlats på Katalin på torsdagskvällen för att återknyta bekantskapen med Rockorkestern. Det var några år sen sist men det var som om tiden hade stått stilla. Ingen behövde bli besviken; Rockorkestern prioriterar inte förnyelse – men varför skulle den det? Man har ett vinnande koncept och klassamhället har ju förvisso inte avskaffats. Man spelar bra musik och, kanske viktigast, sångerna har riktigt bra och intelligenta texter. Tråkigt då att de knappt hördes över instrumenten i går – men de flesta i publiken verkade ändå kunna dem utantill så det gjorde kanske inte så mycket. Värre var det att den utmärkte leadgitarristen Håkan Svensson hade mycket svårt att göra sig hörd över bas- och kompgitarrerna. Man borde ha gjort minst en soundcheck till.
Bandet rockar lika bra som förr, eller bättre. Den nye sångaren Mattias Hellberg är alldeles utmärkt liksom Ulf Dageby som alldeles har upphört att åldras. De övriga medlemmarna bidrog till en helgjuten föreställning. Publiken belönade bandet med stort bifall efter varje nummer och bandet verkade ha kul på scenen. Det spelade generöst en och en halv timme utan paus. Man minns gärna ett av de många extranumren där vi fick höra ungdomarna Josefin Tallroth och Josefin Samuelsson från Uppsala sjunga Hanna från Arlöv tillsammans med bandet.
Samtidigt som igenkännandets glädje är monumental är det litet tråkigt att Rockorkestern nästan inte kommer med något nytt. Man kunde väl tänka sig ett par nya sånger i samma stil och med udden riktad mot aktuella företeelser? Nu är risken stor att bandet blir ett förstenat nationalmonument som man dyrkar samtidigt som man drömmer om forna tider.
Hur som helst är jag säker på att det blir flera besök av Nationalteaterns rockorkester - rockvärldens vandrande vålnad - bandet som inte kan dö.