Det är skillnad på att vara respekterad i musikkretsar och att vara folkligt populär. Goran Kajfes är en av landets bästa jazzartister och Sveriges kanske mest anlitade gästmusiker, oavsett vilken genre man talar om. Eldkvarn, Håkan Hellström, Fläskkvartetten, Janet Jackson och Mando Diao är bara en bråkdel av alla han jobbat med.
Men Goran Kajfes har aldrig tävlat i Melodifestivalen eller varit med i lekprogram som Hål i väggen och när han spelar i Uppsala är Sal B i Konserthuset knappt halvfull. Det är synd. Musiken förtjänar minst tusen gånger mer uppmärksamhet än så.
Den här eftermiddagen värmer Tape upp med en elektrisk jazz som är mörk, hård och kyligt melankolisk, men framförallt snygg. Kulissen som skapas genom scenljus liknar långsmala träd i ett skogsmyller av blått, grönt och turkost med solljus som faller in i käglor. Det matchar nästan musiken för bra, som liksom naturen forsar och vindlar fram i svårbestämda mönster utan en tanke på publik, skivköpare eller försäljningssiffror.
I Goran Kajfes musik, som tar vid efter pausen, samsas jazzens sofistikation med rockmusikens nerv och balkanbrassens driv. Resultatet är något som skulle slå knock på de flesta punkband när det gäller uppkäftighet och göra nästan alla metalband till åtlöje när det kommer till hårdhet.
På Konserthuset låter det ibland som skön rockmusik i jazztappning eller tvärtom. Rolling Stones och The Doors känns som lika självklara referenspunkter som Miles Davies och John Coltrane.
Om det är något konserten slår fast så är det att ryktet om jazzens död är kraftigt överdrivet. Jazzen som den lät för 40 år sedan är naturligtvis död liksom all musik som fastnat i en svunnen tid. Men genom artister som Goran Kajfes, Jonas Kullhammar (som även är med i Kajfes band den här eftermiddagen), The Thing och förbandet Tape tränger den ut ur konventionernas sprickor och blir till något som är nytt och proppfullt av liv. Särskilt i Goran Kajfes fall är det omöjligt att upptäcka vart gränsen går mellan hans jazz och popen och rocken hos musikerna han samarbetar med. Och vem bryr sig egentligen så länge det låter bra?