Ringlande resa med Uppsala Vokalensemble

I en konsert betitlad Cantica Maris Baltici (Östersjöns sånger) väntar man sig givetvis att få höra just det; och det fick vi, fast inte i tänkt geografisk ordning. Musiken kom i konsertordning från Norge, Ryssland (sidospår Tyskland), Sverige, Estland och Finland, en både geografiskt och upplevelsemässigt väldigt slingrig upplevelse.

Men Uppsala Vokalensemble med nya dirigenten Maria Guobdonrina ville säkert utforska olika uttrycksmedel, och då är musik från skilda länder ett bra förfarande. Kören började konserten med en textlös Norsk brudmarsch, därtill med prydligt koreograferat intåg bakifrån kyrkan. Rätt tamt och uddlöst. Tyvärr befästes det intrycket med N Kedrovs Fader vår, musik starkt präglad av rysk-ortodox liturgi som i sitt utförande mest kom att kännas vackert menlös. Men i nästa verk, P Tches- nokovs Min bön, blev temperamentet helt annorlunda. Altsolist Ivonne Fuchs med manskör - omväxlande med kraftfulla insatser av hela kören ensam - blev till en blodfylld tolkning som gav rysningar av välbehag. Tre sånger av "tyskryssen" Alfred Schnittke blev till en övertygande demonstration av tonsättarens obesvärade men känsliga umgänge med skilda uttrycksmedel. En mycket bra nyanserad och helhetsuppbyggd sångtriptyk.

Svensk körmusik är ofta synonymt med Hugo Alfvéns folkvisearrangemang och UV framförde två sådana. Den första, Linden, innehåller känslig och svår harmo- nik. Kören sjöng inte helt perfekt, men med ambition och engagemang. Den andra, Vi skall ställa till en roliger dans, framfördes roligt och nästan småvitsigt med stora kontraster i dynamiken. Estländsk musikalisk folkloristik är på samma vis förknip- pad med Veljo Tormis; de två sånger av honom kören framförde blev till veritabla uppvisningsstycken med nyansering, röstomfång och helhetsuppbyggnad mycket skickligt gestaltade.

Den finske tonsättaren E Rautavaaras år 1973 komponerade Lorca- svit har kommit att bli en veritabel körklassiker. De fyra korta men känslomässigt dynamitladdade sångerna ställer yttersta krav på både körsångares koncentration, tonbildningsför- måga och uttrycksvilja. Det förtätade utförande sångerna fick ger högsta beröm åt både kör och dirigent. Svitens abrupta slut kändes nästan som en känsloexplosion i katedralen.

Så bedövad var publiken att man knappt kom sig för att applådera. Men applåder kom och kören tackade med två utmärkt valda extranummer: En komposition och ett arrangemang av den oförliknelige Håkan Parkman.

Ringlande resa med Uppsala Vokalensemble

Framförandet av Rautavaaras Lorca-svit blev höjdpunkten i Uppsala Vokalensembles konsert, skriver Anders Bragsjö.