Kvällens trevliga presentatör, Katarina Lindblad, inledde med att berätta att Shi-Yeon Sung tycker om att dirigera i Sverige för ”i Sverige tycker musikerna om att musicera”. Musikerna spelade förvisso med ett förtjust leende på läpparna denna kväll men det kan ju ha att göra med den förtjusande duktiga orkesterledaren. Jag undrar om jag någonsin har sett en dirigent med en så utsökt slagteknik. Vilken glädje att spela under hennes ledning! Då måste det ju bli vacker musik.
Rossini är nog den gladaste kompositör jag vet. Det är omöjligt att inte ryckas med av hans sprudlande musik. Ouvertyren till Askungen framfördes precist, kristallklart och med gott humör och de karaktäristiska crescendona fick blomma ut till fullo.
När Sibelius gjorde musik av berättelsen om Pélleas och Mélisande förvandlade han den till en finländsk saga från Pohjolas susande skogar. Dirigent och orkester behärskade suveränt växlingarna i styrka från fortissimo till piano pianissimo och sagostämningen, än glad, än vemodig, behölls fram till det mycket gripande tragiska slutet. Jenny Hülphers gestaltade på engelskt horn utomordentligt vackert Mélisandes tema.
Ravels geni när det gäller orkestrering märks i hur han använder blåsarna, men också i hans utnyttjande av harpa och slagverkssektionens ovanligare instrument. Kammarorkestern är just lagom stor och har de kvalificerade musiker som behövs för att ge den rätta stämningen åt Gåsmors sagor och historierna vävdes med berättarglädje fram på en skir varp av toner.
Stravinskys Pulcinellasvit är ett gnistrande verk där alla instrument får chansen att briljera och särskilt bleckblåsare och träblåsare glänste i tur och ordning. Ändå vill jag särskilt nämna stråkarna, orkesterns infanteri, som gjorde en fantastisk insats denna kväll, och särskilt konsertmästaren Bernt Lysell som lyste i ett par soloinsatser.
När allt beröm är utdelat återstår att säga att vi alla, orkester, dirigent och publik, haft en jätterolig kväll tillsammans. Ja, temat för kvällens konsert kunde lika gärna varit musikglädje.