Recension
Ida Wiklund, Arvid Olsson, Rhymes
Katalin, 2019-01-18
Redan 2011 kom hennes första album, och därefter har hon med jämna mellanrum pytsat ut några singlar. Med tiden har musiken – på gott och ont – blivit alltmer producerad. Den positiva effekten är att Wiklund kunnat ta plats i mediebruset. Nackdelen är att hennes klara och nyanserade stämma ibland kan upplevas som en smula instängd och komprimerad.
Lösningen på det senare problemet är att låta Wiklund framföra sina låtar solo. När svulstiga kör- och stråkarrangemang skalas bort uppstår ett spelrum som bara en artist av högsta rang förmår fylla. Denna januarikväll får några lyckligt lottade personer inne på Katalin uppleva att Wiklund är just en sådan artist. Det finns en ärlighet, uppriktighet och smärta i låtarna som tidigare gömt sig bakom produktionen. Wiklund har precis den scennärvaro och det mod som krävs för att våga blotta sig och visa upp hela sin känslomässiga och musikaliska palett.
Kvällens nästa artist är hälsingebördige Arvid Olsson som berättar för publiken att hans låtar hör hemma ”uppåt” landet, någonstans i klyftan mellan stad och land. Detta borde rimligtvis höras i Olssons låtar, men många gånger är det svårt att uttyda exakt vad som är genuint hälsingskt i hans musik (som går under benämningen ”skandinavisk americana”). Detta är något som Olsson bör fundera över om han verkligen vill nå ut till sin publik. Det skulle också underlätta om musikerna verkade lika övertygade om americana-prylen som Olsson själv.
Sist ut är den hajpade Uppsalakvartetten Rhymes som även arbetar med att spela in sitt efterlängtade debutalbum. Musiken är högenergisk och låter ungefär som The Police på steroider, och bandets frontfigur Tomas Rimeika Karlsson för tankarna till bob hunds sångare Thomas Öberg. Rimeika Karlsson arbetar till vardags som retorikkonsult, och det är inte otänkbart att han använt sig av dessa kunskaper när han utvecklat sitt teatraliska scenspråk. Det mycket pathos (känslomässig övertygelse), en rejäl dos ethos (budskap om öppna gränser) och en smula logos (starkt låtmaterial). Man kunde dock önska att bandet inte tog fullt så många genvägar i sitt låtskrivande. Hejarklacksliknande ”hooks” förekommer i nästan alla låtar och förefaller mindre musikaliskt motiverande och mer som retoriska figurer för att få med sig publiken (vilket uppenbarligen funkar). Mest musikaliskt övertygande är låtarna ”Move On” och ”Lost Love” som klarar sig fint utan retoriska knep.