Uppbackad av ett gäng rutinerade herrar med bland annat namn som Ulf Lundell, The Refreshments och Roxette på sina meritlistor, tar han oss under en dryg timme med på en gemytlig resa genom rockhistoriens 50-, 60- och 70-tal. Detta är uppenbarligen något som tilltalar publiken, på många håll stampas takten spelningen igenom och vid väl valda tillfällen förstärks detta med handklappningar. Det låter kanske inte som några översvallande känsloyttringar, men uppskattningen och inlevelsen hos åskådarna går inte att ta miste på. Den höga medelåldern på publikplats skvallrar lite om att det förmodligen till stor del rör sig om nostalgi, tyvärr tycks de yngre generationerna ha valt andra nöjen denna dag vilket är synd då musiken i sig känns väldigt tidlös.
Det mest anmärkningsvärda med att Gibbons väljer att inleda sin spelning med Bob Dylans ”I shall be released” är hur kusligt röstlik upphovsmannen han låter. En sprittande tolkning av Eddie Cochrans ”Summertime blues” belönas med stående ovationer medan en utdragen version av Gibbons egen ”Mr Jones” ges en mer tveksam respons. Till sist är det ändå huvudpersonens största hits, ”Down in the bunker” och ”No spitting on the bus” som får det varmaste mottagandet. Den senare spelas på allmän begäran som sista låt och lockar faktiskt upp de allra flesta till att röra på sig. Det råder kanske ingen karnevalsstämning men i alla fall en värdig uppsluppenhet.