Soulklassiker från sextiotalet blev det gott om på onsdagskvällen när niomannabandet Soul Picnic intog Parksnäckans scen. Sedan mitten av 90-talet har Uppsalagruppen stadigt byggt upp ett rykte som ett coverband av hög klass. I deras repertoar finns både odödliga klassiker från genrens guldålder och mer obskyra singelbaksidor.
Arthur Conleys ösiga gladsoullåt Sweet soul music inledde passande nog spelningen. Den tre man starka blåssektionen, bestående av saxofonisterna Jan Hillbom och Staffan Sundberg samt trumpetaren Anders Hjelm, gav lyster och pigghet åt framförandet. De tre sångarna Olof Widenfalk, Åsa Grinndal och Åsa Hillbom delade på sångstämmorna med både energi och entusiasm.
Efter alla år är Soul Picnic en samspelt ensemble, men ändå blev första delen av konserten stel. Det rätta öset ville inte infinna sig trots klassiker som Sam & Daves Hold on I’m coming, The Miracles You’ve really got a hold on me och Dinah Washingtons Soulville. Mellansnacket var tämligen lamt och klyschigt vilket också höll energinivån nere.
Efter pausen blev det avsevärt bättre. Medlemmarna visade en helt annan spelglädje och gjorde mer än rättvisa åt de gamla Stax- och Motownhitsen. Särskilt deras tolkningar av Etta James-låtarna I’d rather go blind och In the basement passade gruppen som hand i handske.
Extranumret Land of a 1000 dances satte punkt för en närmare 30 låtar lång spelning. Soul Picnic kan sin musikhistoria och i sina bästa stunder är de ett formidabelt coverband.