Programmet upptog tre ryska tonsättare, alla moderna men ändå så olika. Teoretikern Tanejev, emigranten Rachmaninov och modernisten Sjostakovitj.
Staffan Scheja gav programmet en rivstart när han med sedvanlig överdådig briljans exekverade tre av Rachmaninovs preludier, i giss-moll, D-Dur och B-Dur. Jag har svårt att tro att de kan göras bättre. Någon gång skulle jag vilja höra honom spela samtliga preludier i en och samma konsert. Det vore ett minne för livet.
Sergej Tanejev var elev till Tjajkovskij och i princip romantiker men gillade polyfoni och kontrapunktik och kom därför att fjärma sig från läraren. Hans stråkkvintett innehåller i de snabba satserna oroliga, envist upprepade korta fraser och ofullgångna melodifragment. I de långsamma längre melodislingor med polyfont motställda stämmor. Ett allvarligt vemodigt scherzando är en verkningsfull kontrast. I finalen sker en intensiv, energisk summering. Spännande och engagerande musik. Bernt Lysell hanterade första fiolen förnämligt.
Sjostakovitj levde ju genom hela den sovjetiska diktaturen med all dess förtryck och likriktning. Ett återkommande diskussionsämne är: hur skulle han ha komponerat om han hade varit ”fri” att skriva den musik han ville? Det går förstås inte att få något svar på det men jag gissar att han trots allt hade komponerat ungefär så som han faktiskt gjorde - man är och förblir sig själv. Sjostakovitjs tonspråk kan någon gång tyckas stereotypt som en affisch för nästa femårsplans uppfyllande men den har många bottnar och hans musik har successivt vunnit allt större uppskattning. Hans pianokvintett blev mycket uppmärksammad när den kom 1938 och är även idag ett härligt verk att lyssna till, trots att det (egendomligt nog) vann Stalinpriset.
Anslaget i preludiet är brett och mäktigt men blir snart lekande och lättsamt. Fugan börjar återhållet sökande men blir alltmer energisk, särskilt sedan pianot kommit in, för att så börja om ifrån början. Scherzot är uppsluppet, nästan burleskt. Intermezzot börjar stilla med ett skirt pianissimo i förstafiolen som så småningom konfronteras med den alltid precisa och distinkta pianostämman. I finalen växer ett militäriskt motiv fram, ersätts av ett mera melodiskt som i sin
Allt detta spelades helt fantastiskt av Kammarsolisterna. Klara Hellgren, förstafiol i Sjostakovitj, imponerade storligen och även Susanne Magnusson och Erik Wahlgren på viola respektive cello. En entusiastisk publik framklappade en bissering av scherzot.