Quilapayún en fröjd för örat

Den chilenska sjumannagruppen Quilapayún har existerat i över fyrtio år och deras musikaliska bana är nära kopplad till den politiska utvecklingen i hemlandet. Efter militärkuppen 1973 levde gruppen många år i exil i Frankrike.
Septettens framträdande i Konserthuset på söndagskvällen blev på många sätt en tudelad upplevelse. Själva musiken var en fröjd för örat. Traditionella sydamerikanska instrument som charango, quena och zampoña gjorde sällskap med akustiska gitarrer, slagverk och rikligt med stämsång. Medlemmarnas stora musikalitet var imponerande och musiken förmedlade känslor av vemod, sorg, längtan, hopp och slutlig triumf, hela tiden med en okuvlighet i tonerna.

För den stora gruppen åhörare med rötter i Chile blev det sannolikt många minnen som väcktes till liv. Samhörigheten mellan dem och musikerna på scenen gick inte att ta miste på. Låt efter låt möttes med massiva applåder alternativt stående ovationer, och gruppen tycktes få extra energi av gensvaret. Det blev inte mindre än tjugotvå låtar allt som allt, men hade publiken fått bestämma hade det blivit ännu fler.

Det som drar ned betyget något är att alla sånger, och huvuddelen av kommunikationen mellan låtarna, var på spanska. Om man, som undertecknad, inte förstår detta språk kändes det därför ofta exkluderande. Quilapayún har genom åren lagt stor vikt vid att förmedla ett politiskt budskap i sina texter och att inte förstå dem gör att man missar en central dimension i deras konstnärskap. Det hade gjort stor skillnad om de hade berättat lite mer på engelska om de olika sångernas bakgrund.
Den höga dosen av musikalisk professionalitet gjorde dock det bestående minnet av konserten positivt. Det är bara att avundas alla spansktalande.

Quilapayún en fröjd för örat

Musiken var en fröjd för örat när Stefan Warnqvist såg den chilenska gruppen Quilapayún på Konserthuset på söndagskvällen.