Pulserande blues med Baskery

Baskery är namnet de tre systrarna Bondesson tog när de lämnade såväl pappa Jan-Åke på trummor som namnet Slaptones och 50-talsstuket bakom sig. Rockabillyn tonades ner och de har gått tillbaka till rötterna. Till bluesen och försöket att hitta den där rytmen som ingen kan motstå. Och det gör onekligen dessa Katalinveteraner redan från första början denna något glesbefolkade onsdagkväll.

Trion förklarar att de varken har något att fira eller sörja idag så vi får själva välja hur vi vill ta emot dem. Deras taktfasta, distade americana dunkar dovt från bastrumma och Stella Bondessons kontrabas och lockar snart in allt fler hängivna lyssnare från uteserveringen.

Baskerys låtmaterial kommer till sin rätt live, där den hetlevrade energin får utrymme att fylla rummet. Framförallt i upptempolåtarna, som hetsigt banjodrivna Haunt you och vildsinta One horse down, där Greta Bondesson får banjon att nästan gnägga som en häst. Redan efter första låten plockar de fram sina handdukar att torka svetten med, och dem får de sedan flitig användning för.

Till och med när de utlovar en kärleksballad, Harsh, blir den mäktig och rytmisk med ett tungt melodiskt driv. Systrarna Bondessons punkiga attityd lyser helt enkelt igenom i varje ton, även om den balanseras upp av deras bitvis lena stämsång.

Att de även har rejäl kraft i stämmorna visar också Sunniva Bondesson med plågat ylande i Out-of-towner.

När de tillägnar ett extranummer till Ulf Carlsten som uppmuntrade deras nya inriktning med Baskery och gärna hade velat boka dem till Katalin, för att sedan avsluta med högklassig stämsång i en Bellman-visa innan de går av scenen till spontant jubel, står det klart att vi firar denna kväll. Vi firar att vi fått uppleva en mycket trevlig kväll i sällskap med systrarna Bondesson och vi firar den pulserande, bluesiga känsla som vi har i blodet när vi går därifrån.