Ett taxikvitto. Det var den enda ersättning som en viss aktuell Ebba Grön-sångare krävde när ungdomsidolen kallade till ett duettgästspel på 1999 års ”Maraton”-album. Thåström är långt ifrån den enda svenska musikaliska storhet som lyfter fram Torbjörn Rogefeldt som en helt avgörande inspiration i tidig ålder. Fråga Abba, Lundell, Plura, The Ark, Bob Hund eller varför inte Dungen - kärleksförklaringarna kommer vara av lika innerlig sort. Herregud, till och med någon så apart som det amerikanska samplingsgeniet DJ Shadow kunde inte låta bli att sno några funkiga strofer ur Pughs proggklassiker ”Love, Love, Love” under 90-talet.
Trots att det inte går finna en text om Västeråssonen som inte nämner betydelsen av genombrottet ”Ja, dä ä dä” från 1969, som tillhör bland de första gånger som rock besjöngs på svenska, tyder medelåldern på Katalin att 68-åringens musik tyvärr inte riktigt förmått att korsa generationsgränserna. Efter sin medverkan i ”Så mycket bättre” turnerade Pugh som en trio jämte Mikael Lyander och Hasse Tholin. Denna vända har han endast gitarr och munspel som scenkamrater.
Pugh är expert på att hålla hov på egen hand. Visst, kan man allt sakna ytterligare några lager av instrumentering till några av spåren, men det är egentligen inget som inte vägs upp av Rogefeldts avväpnande snack. Några sidor ur självbiografin som säljs i foajén avverkas inför varje nytt nummer. Allt ifrån oberäknelig hitpotential, uppväxtårens hjältar, dråpliga turnéanekdoter från de norrländska skogarna och varför det trots allt kanske numera är anständigare att besjunga ”Dinga linga Lena” som 50 istället för 15 bast avhandlas. Förvånansvärt sällan är utsvävningarna ointressanta (mellansnack är en konstform i sig) fast pratet överskuggar speltiden. Bara när Pugh tvärt avbryter Grymlings populäraste stund ”Mitt bästa för dig” för att upplysa publiken om att han minsann har ytterligare en historia på lager övergår frispråkigheten i mild tourettes.
Aftonens bästa ögonblick återfinns i akt två när Pugh ikläder sig den lite allvarligare kostymen och släpper på sitt allra mest spjuveraktiga trubadurhumör. När pausen väl är till ända hemfaller Pugh i ett gnistrande munspelsmedley som bekräftar uttalanden om att det först på senare år som han till fullo känt sig som en färdigutbildad musiker. Pugh tar några spadtag till i sin berömda guldgruva och plockar fram riktigt fina versioner av ”Visan om Bo”, ”Feta Pengar”, samt strippade rockraketen ”Hog Farm”.
kultur@unt.se