Att i frågasätta om artister som hade sin peak för 35 år sedan fortfarande kan rocka känns överspelat. Keith Richards spöar fortfarande recensenter och även om artister som Rolling Stones och Bruce Springsteen är ganska långt från sin forna energi så slaktar de fortfarande merparten av de unga uppstickarna på världens arenascener.
Med en musik som så explicit hyllar ett livsbejakande festande och en lev snabbt, dö ung-attityd som Slades är det ändå svårt att inte tänka på de två kvarvarande medlemmarnas pensionsålder. Man blir inte direkt rädd att takbjälkarna ska rasa ned när gitarristen Dave Hill gungar runt på scenen till raderna om att huset ska rivas.
Det finns något sympatiskt med gamla band som inte inbillar sig att publiken kommit för att höra låtar från den senaste skivan utan gör sitt bästa för att ge publiken vad de vill ha. Problemet med nuvarande Slade är att de inte riktigt klarar av det. De har massor av klassiska hits att ösa ur och intensiteten är det inget fel på, men kraften att behålla musikens glättiga ursprungskaraktäristik saknas.
Sångaren Mal McNutley har värvats för sin hesa röst som ska likna originalsångaren Noddy Holders, men den liknar mer AC/DC-sångaren Brian Johnsons. Det tillsammans med att man gett upp alla ambitioner att ta tillvara nyanserna, gör att det mest låter som ett brittiskt pubrockband som gör Sladecovers.
Fördelen är att medlemmarna kan slappna av, ha kul och köra på ren ryggmärgsinstinkt och att musiken passar bra att hinka öl och röja i baren till.
Uppsalapubliken, som fått köpa biljetter för länge sedan för att få en plats, verkar dock nöjda så länge Slade spelar deras favoritlåtar. Efter en avvaktande inledning blir det rena punkröjet framför scenen, vilket tänder bandet och får dem att rocka ännu hårdare och låta ännu mer pubrock. Enstaka gånger hittar Mal McNutley rätt tonläge på rösten och man skymtar det som fick publiken på Readingfestivalen 1980 att häpna. Men det mesta av den gamla storheten får man gå till 35 år gamla inspelningar för att hitta.