Publikfriande melodicirkus

Melody Clubs bandnamn kunde inte vara mer passande. Från sekunden de kommer in på scenen tills de vinkar adjö är det ju bara en sak det handlar om: melodier. Skamlöst publikfriande, allsångsvänliga melodier som utan någon som helst ansträngning fastnar som ett tuggummi på minnet. Lite Gyllene tider, mycket schlager. Faktum är att Melody Club säkert skulle kunnat ge The Ark en match i den pågående melodifestivalen. Men i stället turnerar de med en egen melodicirkus.

Med låtar som Baby, Last girl on my mind och Walk of love funkar de nästan som en jukebox som hakat upp sig. Diskorocken dunkar, oräkneliga referenser till 80-talspop glittrar förbi. Lite Erasure här, en gnutta Abba där (främst i överdrivet abbiga Crash) och Blondie lite här och där. Ibland funkar det nästan som en parodikomedi från Hollywood, där man kan pricka av moment man känner igen från andra filmer. Fast här gäller det i stället syntslingor och basgångar.
Men för det mesta funkar det - sångaren Kristofer Östergren har en energi som blandar Mick Jaggers scenutspel med AC/DC:s Angus Youngs och Animal från Mupparna. I gamla hitten Palace Station (en av kvällens diskoglammigaste stunder) bjuder han dessutom på rumpskak vars like inte skådats i Svea rikes land sedan Ricky Martin var här sist. Det är klart underhållande. Hans röst håller också utmärkt och sammantaget betyder det att Melody Club känns roligare live än på skiva. Aningen mindre enahanda - även om dosen diskodunk är minst sagt stor - och klädsamt spralliga.

Publikfriande melodicirkus

Att se Melody Club live är som att vara på en sorts melodifestival, tycker Johanna Åberg.