The Soundtrack of Our Lives har en briljant förmåga att låta både anakronistiska och samtida på en gång. I deras rock möts influenser från det sena 60-talets psykedelia och det tidiga 70-talets slamriga garagerock. Gruppen har i år firat 15-årsjubileum och på fredagskvällen var det dags för en utsåld turnéfinal på Katalin.
På grund av tekniska problem fick gruppen klara sig utan visuella effekter, men frågan är om de hade fyllt någon större funktion. Medlemmarnas karisma och stenhårda inlevelse var i sig nog. Frontmannen Ebbot Lundberg stod som en rockens svartklädde överstepräst, gåtfull och mystisk. Keyboardisten Martin Hederos öste för fullt bakom sin orgel. Gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed var helt uppslukade av musiken. Och bakom dem fanns basisten Kalle Gustafsson Jerneholm och trummisen Fredrik Sandsten, klipporna som de andra lutade sig mot.
Med stor intensitet och nerv växte låtlistan fram. Jehovah sunrise inledde spelningen, med akustiska gitarrer och munspel i förgrunden. Det återhållsamma tempot i låten gav extra kraft åt textens mörka förebådan om ett du som är den utvalde när allting har gått fel.
Stämningarna i låtarna som följde var olycksbådande. Lundbergs kraftfulla röst gestaltade såväl det själfullt mjuka och melodiska som det sylvasst raspiga och punkiga. Även när det hoppfulla tog plats och musiken fick en ösigare energi lurade kaos och katastrof i bakgrunden. Kanske var det också symboliskt att gitarristen Mattias Bärjed slet loss sina gitarrsträngar efter den sista ordinarie låten, Sister surround.
Gruppen avslutade med att spela ett önskemål från åhörarna, The passover, följt av Tonight med bara klaviatur och sång. Med ett textjag som beskriver sig själv som universums centrum knöt Tonight an till inledningslåten, och fick hela spelningen att kännas som en mörkrets psykedeliska musikresa.