Uppsala Progressive Rock Festival har blivit en mycket uppskattad sommartradition i Parksnäckan. Inför årets upplaga, den tionde i ordningen, hade dock arrangörerna på förhand meddelat att det också tyvärr skulle bli den sista.
Inledande Megalot blev en blandad upplevelse. Deras energi och scenkarisma imponerade och de tungrockiga egna låtarna visade vilken potential de har, men deras tolkningar av Human Leagues ”Don’t you want me” och The J Geils Bands ”Centrefold” i progrocktappning var mer tokroliga än bra på riktigt.
Efterföljande Rikard Sjöblom (Beardfish, Big big train) bjöd på smakprov från sitt aktuella album ”The unbendable sleep”. Hans musik var drömsk och komplex, hela tiden med ett starkt melodisinne. Särskilt den briljanta låten ”Realm of you and me” blev en av dagens stora utropstecken. På många vis framstod han som en av genrens förnyare och det ska bli spännande att följa hans fortsatta musikaliska bana.
Medan scenen riggades om efter Rikard Sjöbloms spelning hölls en tyst minut för nyligen bortgångne Peter Ericson, en av de stora eldsjälarna både för festivalen och i Uppsalas musikliv på olika vis under decennier. Hela festivaldagen var en värdig hyllning till hans långa och inflytelserika musikgärning.
Trummor & Orgel festivaldebut blev en riktig publiksuccé. Deras blandning av psykedelisk rock, jazz och folkmusik framfördes med intensiv inlevelse av de båda musikerna. En lysande spelning från start till mål.
Som avslutning framförde trummisen Hasse Bruniusson låtar ur Samla Mammas Mannas repertoar. Med sig på scen hade han Roine Stolt (gitarr), ovan nämnde Rikard Sjöblom (klaviatur, dragspel) och Håkan Almkvist (bas). Med hejdlös energi, lekfullhet, virtuos samspelthet och sinne för absurd humor blandade de närmast självklart influenser från alla möjliga håll. Det var några skopor komplex progrock, lite polka, en del tung, ösig rock, lite jazzpunkstomp, stumfilmsmusik och stycken som lät som vore de hämtade ur en Astrid Lindgren-film. Då och då förstärkt med lite joddlande och ordlös falsettsång. Men framför allt fick de allting att låta som en så naturlig och enhetlig blandning. ”Mycket låter som Lasse Holmer så klart”, kommenterade Bruniusson lakoniskt mellan två låtar. ”Konserten är tillägnad honom. Och Peter Ericson förstås.”
Med en sådan final avslutades denna tionde och sista festivalupplaga med flaggan i topp. Men låt oss hoppas att arrangörerna tänker om och att det trots allt kan bli fler progrockfestivaler i Uppsala under många år framöver.