Under fredagskvällen spelade det svenska progressiva metalbandet Evergrey för första gången någonsin i Uppsala, vilket kan tyckas märkligt då bandet i närmre 25 år har levererat blytunga och tajta riff till en entusiastisk hårdrockspublik världen över. ”Progressiv” ska här inte blandas ihop med politisk radikalitet, utan brukar användas som en beteckning för metalmusik som är något mer komplex i sin struktur än klassisk hårdrock. Textmässigt behandlas vanligtvis introspektiva tankar om alienering, omstridda fenomen och känslan av att vara utvald av någon eller något. Samhällsrelevansen är med andra ord inte helt uppenbar, men vad spelar det för roll när få sammanhang kan erbjuda en lika stark kulturell gemenskap som en hederlig hårdrockskonsert?
Som brukligt inom genren bjuds det på en lång konsert – över två timmar inklusive fyra extranummer. Ett av de tillfällen då det verkligen gnistrar till är när bandet spelar ”My Allied Ocean”. Trots att skivbolaget inte gjorde någon särskild marknadsföring av låten när skivan ”The Storm Within” släpptes för drygt två år sedan, har den kommit att bli en av Evergreys mest avlyssnade låtar på Spotify. Att den ändå blivit så populär kan bero på att refrängen innehåller en större harmonisk spännvidd än deras sedvanligt pentatoniskt präglade melodier.
Dessvärre är ”My Allied Ocean” en av få låtar som bandmedlemmarna verkligen tycks njuta av att spela. I övrigt är det en ganska rutinmässig kväll. Gitarristen Henrik Danhage serverar visserligen några gudabenådade gitarrsolon, men det kan inte väga upp att helheten känns lite trött och oengagerad. I många fall kan en detta bero på att bandets själ gått förlorad genom allt för många medlemsbyten. Även om sångaren och gitarristen Tom S. Englund är den enda kvarvarande originalmedlemmen i Evergrey sedan starten 1995, så är bandets många medlemsbyten förmodligen inte den primära orsaken till det bristande engagemanget.
Jag tror helt enkelt att Evergrey börjar förlora sin vision om var bandet är på väg musikaliskt. Denna problematik är inte helt ovanlig då hårdrockspubliken ofta tenderar att premiera stilens fulländning framför stilutveckling. Efter att ha släppt elva studioalbum har Evergrey sannerligen bidragit till att fullända den progressiva metalgenren. Frågan är vad man ska göra härnäst. Det vore spännande att höra Evergrey utmana sig själva (och sin publik) genom att göra någonting helt oväntat. Mer akustiskt, mer techno – vad som helst så länge det har potential att orsaka ett ramaskri i de egna lägren. Det skulle kunna ge Evergrey en välbehövd nytändning.